Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanaken drifver sin canoe genom vattnet med en åra af palmträd och går till strids med klubba och spjut
af samma hårda ämne. Då Tahiti var hedniskt, var en palmgren symbolen af kunglig makt. Lagd
på altaret helgade en sådan offret, och öfverguden »Oro» dyrkades i kokospalmen, af hvilket trädslag
också hans klumpiga bild skulpterades.
Odlingen af detta träd är äfven mycket enkel. Man gräfver blott ned en mogen nöt några
tum under jorden, och efter två à tre dagar har den skjutit grodd. Det unga trädet behöfver derefter
hvarken ympas eller på minsta vis ansas, utan växer af egen kraft hastigt till mognad. Efter fem år
bär det vanligen frukt och fortfar dermed sedan, så länge det lefver, eller omkring 100 år. Härunder
är dess fruktsamhet nästan oafbruten. Man kan stundom på ett träd räkna ända till 200 nötter på en
gång, förutom otaliga blommor, hvaraf andra bildas, och ehuru ett helt år behöfves för att bringa en
nöt till mognad, anträffar man aldrig två nötter på samma träd i samma stadium af utveckling. Det
är också ett ordspråk här, att den man, som lägger blott en enda kokosnöt i jorden, derigenom mera
och säkrare gagnar sig och sina efterkommande, än om han arbetar ett helt lif i en mindre
fruktbar jord.
Den vackraste palmplanteringen på Tahiti är belägen på södra stranden af Papitis hamn. Den
anlades af den förste Pomaré för omkring 70 år sedan, och som jordmånen på detta ställe tyckes
hafva varit särdeles gynnsam för detta träd, växer der nu en präktig palmskog af nära en mils
utsträckning. Broomroad leder tvärs igenom densamma.
Näst kokospalmen intager kanske brödfruktträdet det vigtigaste rummet bland Tahitis
fruktgifvande trädslag. Dess melonlika frukt, som bör rostas för att blifva ätlig, uppskattas högt bland
såväl infödingar som européer på ön. Dock har jag icke hört någon, som, första gången han gjort
bekantskap med densamma, funnit den egentligen smaklig, och någon likhet med bröd fann jag den
icke ega, åtminstone hvad smaken beträffar. Frukter, som en främling deremot bättre förstår att
uppskatta härstädes, äro öns oöfverträffliga oranger och lemoner, hvilka anses vara de bästa vid Stilla
hafvet. Ett stort antal sådana utskeppas hvarje år. Guava, som infördes af Cook, växer nu som
ogräs öfver alla backar och är till stor förargelse för plantageegarne, på hvilkas bomulls- och
sockerplanteringar den gjort intrång utan att kunna utrotas. Bananer, meloner af flere slag samt ananas
kunna för öfrigt anses som infödda här och den storlek dessa frukter kunna uppnå utgör ännu ett
bevis på jordmånens utomordentliga fruktbarhet. Men vi måste sluta denna katalog på tahitiska
fruktslag för att återgå till Taribeus hydda, inom hvars gästfria dörrar läsaren lemnade oss,
frukosterande af hvad som först och främst utgör Oceaniens delikatess i fruktväg — dess kokosmjölk.
Taribeus boning var stor och luftig, liksom alla förmögnare infödingars på Tahiti, men olik
dem som vi sett förut var densamma delad i tvenne rum, förenade medelst en vanlig dörr, som gick
på vidjor i stället för gångjern. I det större af dessa, som var gubbens mat- och sällskapsrum, syntes
inga andra möbler än mattor, hvilka voro af olika finhet, färg och mönster samt betäckte hela den
hårdt tillpackade marken, som utgjorde hyddans golf. I ena hörnet af detta hade en europeisk
porslinsservis fått sin plats på en särskild liten matta, och vår värd syntes mycket road af att se oss
uppmärksamma denna lyxartikel, som han sade sig hafva fått i present af en fransk kapten.
Det andra rummet var gubbens sängkammare, hvars hufvudmöbel var en stor säng af
bamburör med kuddar, mosquito-gardiner och lakan af oklanderlig hvithet. Den i ett förmöget tahitiskt hus
oumbärliga sjökistan med hänglås och egarens namn i lysande färger måladt på locket saknades icke
heller, och på en klumpig stol vid hufvudgärden lågo några böcker på tahitiska språket, förmodligen
af religiöst innehåll. En af dessa var till och med tryckt i Papiti, som för några år sedan hade ett
tryckeri, hvilket likväl, förmodligen af brist på arbete, var stängdt under vår vistelse derstädes.
Efter de berättelser man haft om »Söderhafvets perla» och dess oförlikneliga natur, som
hvarken hyser vilda djur, giftiga reptiler eller skadliga insekter, synes det som skulle mosquito-gardiner
vara öfverflödiga kring en tahitisk sofplats. Tyvärr äro de det dock icke, och vi hade knappast legat
en timme i Papitis hamn, förrän vissa misstänkta ljud i hytter och på däck läto oss förstå, att
Centralamerikas plågoris, mosquiton, äfven funnit sin väg hit. Vi erforo sedan, att både skorpioner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
