- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
125

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

centipeder blifvit likaledes hit införda genom seglare, men det berättades äfven, att dessa djur förlorat
en del af sina giftiga egenskaper, sedan de kommit hit. Vare sig huru som helst härmed, så är det
dock visst och sannt, att icke öns mosquitos förlorat något af sin udd genom resan, och detta är så
mycket beklagligare som de äro importerade — skulle man kunna tro det! — med vett och vilja. Det
inträffade nemligen för icke många år sedan, att en amerikansk hvalskeppare, som ankrat i en af öns
många hamnar, råkade i någon tvist med infödingarne och i anledning deraf vädjade till distriktets
tribunal för rättvisa. Som domen likväl icke utföll till hans fördel, ansåg han sig hårdt förolämpad samt
svor att taga en blodig hämnd. En natt rodde han i land med en rutten vattenliggare, som han fått
i »las Guaymas» på kusten af Mexico — ett bland de af mosquitos ymnigast hemsökta platser man
nästan kan anträffa — samt kastade densamma i ett öfvergifvet taroland, der marken var varm och
fuktig. Här utvecklades Tahitis första uppsättning af mosquitos. Mannen är känd på Tahiti. Vi
hörde hans namn, och som han väl ännu icke hunnit göra sig odödlig utom denna ö, så må det
tillåtas oss att efter bästa förmåga söka göra honom känd på andra orter. Han hette Coleman —
Nathan Coleman — och hans skepp var hemma i Nantucket.

Under det vi hvilade hos Taribeu, som uppbjöd hela sin förmåga att underhålla oss och kanske
äfven icke så litet njöt af att få visa sin kunskap i engelska för sin omgifning, frågade honom någon
af sällskapet, huru gammal han var. »Oh! olee» (old), svarade han, i det han såg mäkta begrundande
ut. »Oh! very olee — tousand ear — more — big man when Capin Tootee (kapten Cook) heavey in
sight» (»hove in sight», hvarmed han menade »kom till ön»). Detta var nu icke möjligt, men för att
förmå honom att förklara sig vidare, fortsatte den frågande: Jaså, ni såg kapten Cook — nå, huru
tyckte ni om honom?

»Oh! he maitai (god); friend of me and know my wife».

Då vi härpå försäkrade honom, att han icke ens kunde hafva varit född på den tiden, förklarade
han, att det varit sin fader han talat om hela tiden. Detta kunde väl också hafva varit sannt,
i synnerhet som vi i allmänhet hade temligen svårt att göra oss begripliga för hvarandra, men lika
troligt är det också, att det blott var gubbens mening att göra sig intressant för oss, såsom en
gammal vän till en person, som han visste beundrades af hvarje främling. Det är nemligen en egendomlig
omständighet, hvarpå vi äfven vid andra tillfällen rönte prof här, att alla dessa tahitier, både unga
och gamla, söka inbilla främlingar, att de haft äran af den store sjömannens bekantskap, och om man
lyssnar till dem, så berätta de anekdoter om honom i oändlighet. Detta kommer sig icke af något annat
än deras stora begär att behaga, ty de veta, att de icke gerna kunna välja angenämare samtalsämne
med hvita menniskor. Men hvad tidräkningen beträffar härvidlag, så hafva de ingen idé derom. Tio
eller hundra år är för dem detsamma.

Innan vi lemnade Taribeus hydda, hade en stor mängd infödingar af båda könen samlats
omkring oss, och ibland dessa tvenne af vår värds söner med hustrur och barn. Det var förvånande att
höra alla tala något engelska, då deremot hvarje försök att blifva förstådd af dem på fransyska var
fruktlöst. Vi märkte till och med, huru de sänkte rösten till en hviskning, så snart de skulle besvara
någon fråga om deras förhållande till fransmännen. Men kanske äfven detta skedde för att behaga
oss, då de trodde sig veta, att engelsmän och fransmän icke alltid lefvat på så god fot med hvarandra.
Innan vi gingo, måste vi lofva Taribeu att ånyo besöka honom på aftonen under återvägen till Papiti,
då hela hans familj skulle vara tillstädes.

Utkomna på Broomroad, öfverraskades vi af att finna en betydlig landsträcka emellan byn och
sjön uppodlad. Lunder af palmer och brödfruktträd omgåfvos af fält med sötpotatis, indianska rofvor
och yams. Meloner och ananas lyste äfven fram här och der emellan träden, och den sednare af dessa
växter syntes på ett ställe hölja marken liksom tistlar hos oss. Men mesta uppmärksamheten väckte
en palmplantskola, hvars unga träd voro utstälda med en omsorg, som man knappast skulle hafva
väntat af de på arbete föga begifna infödingarne. Detta var äfven ett af de få exempel vi sågo här
på företagsamhet af de infödda, ty ehuru en stor del af ön är kultiverad, så tillkommer hedern häraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free