- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
127

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vidt vi kunde finna det, icke företedde det minsta af dessa, i europeiska ögon mindre behagliga drag,
som eljest karakterisera denna ras. Om hennes hudfärg varit hvit, så skulle hon hafva passerat för
en skönhet i hvilken europeisk societet som helst. Som hon nu var, var hon en tahitisk skönhet af
första ordningen — just ett sådant der ideal, som poeterne måla i tropiken.

Så sprungo der omkring i huset liksom ett par gazeller tvänne små, halfnakna, brons-kindade
flickor med milda ögon och präktigt hår. De voro Po-pos tvillingdöttrar. De hade en broder också,
som var något yngre, en vacker mörkhyad gosse med sin äldsta systers lifliga ögon.

Det stora rummet i Po-pos hus var rikligen försedt med europeiska artiklar. Stora sjökistor
stodo uppradade kring väggarne, och en mängd europeiska kläder och tyger skymtade fram bakom
bastmattor, hvilka tjänstgjorde som draperier kring väggarne. En stor, fyrstolpad säng, liknande den
vi sett i Papaoa, stod vid ena väggen och bredvid denna ett bord med böcker och skrifmaterialier.
Röda mattor höljde hela golfvet, och här och der voro utströdda blad af ett slags ormbunke, som
kallas »nahee» och hvilken sprider en angenäm lukt, då den vidröres af foten.

Det syntes, som om Loo och hennes mamma icke riktigt afslutat sin morgontoalett vid vår
ankomst, ty så snart introduktionsceremonierna voro genomgångna, begåfvo sig båda till sina respektive
kistor, der nya, brokiga kalikåklädningar samt sidendukar framletades och påsattes, hvarefter de åter
slogo sig ned i vår krets vid den öppna dörren för att under deltagande i konversationen fullborda
hårets klädsel, på hvilket arbete Loo, biträdd af gazellerna, utvecklade mycken omsorg.

Ehuru kläder numera allmänt förfärdigas af importerade tyger, bibehålles dock den gamla
formen på dessa, och vi hafva redan antydt stilen af de klädesplagg, hvari infödingarne vanligen
uppträda; qvinnorna i sina långa rockar af musslin, kalikå eller siden, samt männen i — hvad de kunna
komma öfver. Den europeiska sjömansdrägten tyckes dock vara den begärligaste och möjligen äfven
lättast åtkomliga, men lika ofta finner man de nedre plaggen, som tillhöra denna kostym, ersatta af
ett tygstycke, löst lindadt kring höfterna och nedhängande till knäna, eller kanske också af ingenting
alls. Skodon äro än mera sällsynta här än på Sandwichsöarna, och hennes majestät Pomaré, som vi,
i förbigående sagdt, icke hade nöjet se under vårt besök här, lär till och med helst föredraga att
trippa omkring barfotad hemma i sitt hus. Ej sällan stötes till en början främlingens öga af detta
ofta allt för tydliga blottande af menniskokroppens delar, hvilket man öfverallt iakttager på Oceaniens
öar, men man vänjer sig snart dervid, och den bruna hudfärgen bidrager härvid icke ringa till att
låta förgäta det klädsel fattas. Huru mycket skulle icke äfven en balett på våra europeiska teatrar
förändras till sin nuvarande karakter, om de deri uppträdande blottade t. ex. en olivfärgad hudyta i
stället för sin egen kaukasiska rasfärg?

Det kan dessutom icke förnekas, att det skulle ligga något onaturligt uti att adoptera europeiska
kostymer till fullo i ett klimat som detta, i synnerhet så länge infödingarne der älska att i
så många andra afseenden bibehålla sina ursprungliga seder och bruk, hvilka äro långt ifrån
förkastliga, blott man icke betraktar dem med samma ensidiga blick som missionärerne, hvilkas opraktiska
åtgärder för att, som de kalla det, ingifva sin församling en bättre moral, redan i mer än ett
afseende visat sig vara skadliga. Vi hafva redan omnämnt, huru de sökt lägga hinder i vägen för
infödingarnes bad, förutan hvilka de likväl med sin ymniga hudutdunstning icke skulle kunna existera.
En annan gång funno de på, att de inföddes hyddor i Papitis grannskap borde förses med täta väggar,
så att förbipasserande icke skulle frestas att kika in genom bambuspringorna, sedan hyddornas
invånare gått till hvila. Hindra luften från att spela in i sofrummen i ett klimat, der natt-temperaturen
ute i fria luften sällan understiger, men ofta öfverskrider + 29° Cels.! De skulle sjelfva hafva
dukat under, om en sådan åtgärd blifvit använd på dem. Lyckligtvis sågo de icke sin önskan uppfyld
härvidlag, men de utverkade i stället ett förbud för alla, som bodde i bambuhyddor i hela Papiti, att
hafva ljus upptändt i dessa efter mörkrets inbrott, dervid förglömmande, huru mycket de härigenom
försvårade sina egna spioneringsföretag.

Men vi hafva redan länge nog sysselsatt oss med missionärerne samt dessas inflytande på Tahitis
befolkning, och ej heller störde närvaron af någon sådan den glada stämning som rådde i Po-pos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free