- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
129

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en så vanlig sak, att ingen bör finna sig förolämpad deraf, och infödingarne sjelfva beteckna
hvarandra blott sällan med rätta namn.

Under vistelsen i Honolulu hade alla Alerts officerare och en stor del af besättningen sina
binamn, som infödingarne gåfvo dem, och en bland de förra, som väckte uppmärksamhet genom sitt
stora hufvud och sitt yfviga hår, hedrades alltjemt med titeln »Poo-poi», eller »pudding-hufvud». Den
nuvarande tahitiska drottningens förste man betecknades allmänt med ett namn, som hänsyftade på
hans framskjutande mage, ty, liksom Georg den IV i England, hade han den oturen att nödgas bära
större delen af sin person framför sig. Äfven Pomaré, hvilket namn Tahitis regenter numera alltid
bära, var ursprungligen blott ett öknamn och betyder »en som talar i näsan». Legenden förtäljer
nämligen, att den monark, som först bar detta namn, förvärfvade detsamma under ett krigståg, sedan
han, genom att sofva en natt bland bergen, ådragit sig en stark snufva.

Huru skiljer sig icke i detta afseende Oceaniens veklige och skämtsamme invånare från
Nordamerikas stolte och allvarlige indian. Under det den förre består sig med ett namn, som hänsyftar
på någon löjlig eller kanske mindre god handling, låter den andre uppkalla sig efter det som han
tycker låta storartadt eller krigiskt, så att »Unga ekar», »Hvita örnar», »Eldögon» och »Spända bågar»
äro hos de röda stammarne lika vanliga namn på höfdingar och krigare, som »Pudding-hufvuden»,
»Istermagar» och »Nästalare» hos Söderhafsöarnas.

Det började redan skymma innan Po-po och hans goda fru tilläto oss lemna deras hus, hvilket
skedde under en talrik eskort af infödingar, Po-po och hans familj inberäknade. Då vi kommo till
Papaoa, mötte oss gubben Taribeu och tvenne af hans söner. En stor mängd folk hade samlats äfven
här för att gästa med oss, och det tycktes till och med, som om något slags »emené» varit tillämnad
att hedra oss med, ty Taribeu hade tagit för afgjordt, att vi skulle dröja hos honom öfver natten. Men
ehuru det skulle hafva varit lika behagligt att sofva på en hård matta i Taribeus rymliga hydda som
i en trång och qvalmig hytt ombord, så hade vi dock beslutit att icke dröja, och välfägnaden i Papaoa
fick således inskränka sig till en dryck mjölk af kokosnöten, hvilken frukt man snart lär sig värdera
öfver alla andra i dessa trakter.

Under promenaden till Papiti, hvarunder den gamle Taribeu med barn och barnbarn var
oss följaktig — och det tyckes i sanning, som hörde det till artighetens regler här, att värdfolket
skall följa gästerna ett långt stycke på väg — drogo vi oss ned till stranden, hvarest en mängd
infödingar voro sysselsatta med att ljustra fisk vid bloss innanför korallrefvet. Blosset utgöres af en
knippa torkadt sjögräs, och ljustret, eller spjutet, är en lång stång med jernspets, som har hullingar
på den ena sidan. Utrustade med dessa två, springa infödingarne ut i vattnet ända till korallrefvet,
hvarest de med höga rop och höjdt bloss förfölja bytet ända in i bränningen. Tahitis strandboar
tycktes deltaga i denna »sport» med samma värme, som engelsmännen i sin på hästryggen, och hela
stranden syntes garnerad med åskådare, som med höga rop uttryckte sina känslor och sitt intresse
under jagtens gång. När vi slutligen togo farväl af Taribeu, gick denne till sidan af vägen och bröt
en kamelia åt oss hvar. Detta är också en tahitisk artighetsbetygelse. Kamelian kallas i Tahiti
»Ti’are» samt gifves såsom ett tecken af vänskap, och ungt folk på ön förklarar sin kärlek sins emellan
medelst presenter af ti’are. Komna ombord, erforo vi, att morgondagen var bestämd för vår afsegling.

Fyra dagar är i sanning allt för kort tid att besöka en ö af så mycket nytt intresse som
denna, men äfven den hastigaste beröring med ett land eller ett folk är likväl ofta nog för att rätta
mången felaktig uppfattning, som man haft derom förut, och det fanns föga i Tahiti, med undantag
af dess natur och invånarnes utseende, som motsvarade de förut fattade begreppen derom. Hvad som
mest frapperade, var infödingarnes overksamhet samt bristen på nästan allt slags egentlig industri
bland dem, ty efter att så lång tid hafva varit i beröring med de hvita, tyckes det, som om något af
den dygd, som utmärker dessa framför de vilda folken, borde hafva öfvergått på de infödda. Vi mena
här icke med industri förfärdigandet af några sådana enkla artiklar som mattor, hattar och de för
deras husgeråd nödiga effekter, som hvar och en efter behof gör åt sig sjelf, men uppodlandet af den
herrliga jord, som de bebo, och tillgodogörandet af denna jords skatter, hvilket nu uteslutande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free