Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkommer några hitflyttade européer och deras arbetare från Indien. Huru annorlunda är icke då
tillståndet på Sandwichsöarna, hvilkas befolkning redan kan sägas dela nordamerikanarnes, dess
uppfostrares, arbetsifver och ambition. Der syntes redan långt före soluppgången vägarna hvimla af
trafikerande infödingar, som skyndade till torget med sina produkter, och hela nätterna genljödo
hamnen och lagunen af röster från roddare och fiskare, som voro ute på förtjenst. Ej ett hus bygges
numera i Honolulu, der icke infödingar förrätta arbetet, och de flesta plantager, verkstäder, qvarnar
m. m. skötas der af infödde. I Tahiti sofver hvarenda infödd långt efter sedan solen gått upp,
hvarefter han hoppar i närmaste vattendrag för att bada, och härmed är dagens häftigaste ansträngning
öfverstånden för honom, derest han icke finner värmen för stark och derför måste förnya badet längre
fram på dagen. Hans poi och frukträtter äro lätt tillredda och utan mycken möda, och vad som
sedan är öfver af hans tid använder han åt nöjet, detta må nu bestå i ett »dolce far niente» på
någon skuggig plats eller i samqväm och skämt med grannarne. Vi sågo aldrig någon infödd sysselsatt
med hvad vi kalla arbete, och till och med murarena, som bygde på det nya observatoriet vid
Matawai, voro kulis.
Försök hafva blifvit gjorda att väcka tahitierne ur deras försoffning, men de hafva gjorts
förgäfves. För många år sedan infördes bomullsodling på ön, och med deras vanliga förkärlek för allt
som är nytt gingo de genast till arbetet med mycken ifver, men det hastigt uppvaknade intresset föll
lika snart och nu bearbetas icke ett pund af denna vara af de infödda. Ungefär samtidigt utsändes
väfmaskiner till dem från England, och ett faktori uppfördes. Hjulens surrande ditlockade talrika
arbetare, hvilka ansågo det som en ynnest att få arbeta, men sex månader därefter kunde icke ens en
pojke erhållas, och maskineriet blef söndertaget samt skickadt till Sidney.
På samma sätt gick det med odlingen af sockerrör, som är en infödd växt på ön och af så
utmärkt beskaffenhet, att Bligh förde plantor deraf till Vestindien. Alla plantagerna gingo förträffligt
för någon tid, och infödingarne svärmade som myror kring fälten. De få plantager, som nu finnas
qvar, egas af hvita, bland hvilka vi hörde någon yttra, att han hellre ville förhyra en försupen
sjöman för 20 spanska dollars i månaden, än han ville taga en nykter inföding för hans dagsranson af
»fisk och poi».
Förhållandet tyckes vara, att ett civiliseradt lifs mekaniska förrättningar och industriela
företag fordra ansträngningar af allt för oafbruten och ihärdig art att passa ett af naturen så barnsligt
och sorglöst folk som detta. Infödingarne här synas vara skapade att fortlefva i det naturtillstånd,
hvari deras klimat och vanor försatt dem, men deröfver förmå de icke att höja sig, och de skulle
icke kunna hafva sin tillvaro som folk, om det blefve annorlunda. Men rasen är nu utdöende, och
landets folkfattigdom är i ögonen fallande. Omkring år 1777 uppskattade Cook Tahitis befolkning
till omkring 20,000[1]. Vid en noggrann folkräkning, som företogs år 1856, befanns folkmängden icke
öfverstiga 9,000, och nu anslås den till 3,000. Denna förvånande minskning visar icke blott de
sorgliga följderna af det onda, som förorsakat densamma, utan äfven att detta varit långt kraftigare till
sina verkningar än både krig och barnamord, eller andra orsaker till depopulation, som förefunnos
här i äldre tider.
Det onda, hvarom vi tala, är naturligtvis af utländskt ursprung. För att icke nämna följderna
af dryckenskap, några tillfälliga härjningar af smittkoppor m. m. som skulle kunna framdragas, är
det nog att antyda det sjukliga gift, som i närvarande stund förskämmer åtminstone 2/3 af den lägre
befolkningens blod och, om än i annan form, blifvit öfverfördt från far till son. Infödingarnes fasa
och bestörtning vid de tidiga härjningarna af denna pest, var i högsta grad beklagansvärd, och sjelfva
namnet, som de gåfvo densamma, är en sammansättning af allt förskräckligt de hafva i sitt språk.
Förtviflade genom sina lidanden, framförde de sina sjuka till missionärerne, när dessa predikade, och
utropade: »Lögner! Lögner! I talen om frälsning, och se här dö vi. Vi behöfva ingen annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
