- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
133

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Damerna försäkrade, att våra cigarretter voro af god tobak, och behagade till och med sjelfva
profva dem, hvilket öfvertygade oss om, att rökkupéer äro obehöfliga i Chili. Vid Viña del Mar
köptes drufvor, i Quilpué päron, i Peña Blanca tårtor och bakverk, — ty vid hvarje station bjöds
det ut något ät- eller drickbart vid vagnsfönstren; vanligen någon olika vara vid hvarje station —
och våra damer likasom vi, som i förbigående sagdt lemnat Valparaiso utan frukost, åto, rökte och
pratade af hjertans grund, då vi plötsligen befunno oss i Limache. Här lemnade oss vårt sällskap, och
vi hunno knappast besvara deras »Buen viaje!» — Lycklig resa! — och »Que los vayan bien!» — Må det
gå Eder väl! — samt kasta en flygtig blick åt Limaches hvita byggnader, trädgårdar och vinplanteringar,
förrän tåget åter susade af, denna gång något hastigare än förut, sedan detsamma blifvit befriadt
från en stor del af sin förra last. Men middagssolen började snart bränna, och från de omgifvande
sandkullarna yrde dammet ned i moln öfver det framilande tåget, så att det knappast var möjligt att
se ut genom fönstren. Stundom skingrades dock molnet för ett ögonblick, när vi kommo ut på
någon slätt. Dessa slätter bestodo af gula åkerfält samt voro här och der bevuxna med poppelplanteringar,
hvilka gåfvo åt landskapet ett utseende, som påminte om Roms Campagna, hvilken likhet
blef ännu mer slående, då Cordillerans snöiga toppar en stund sednare började skjuta upp i taflans
bakgrund i konturer, som vid hastigt påseende hade likhet med Appenninernas.

Vid Quillota passerade vi första gången Aconcagua-floden, hvilken sedan under många mils
väg blef vårt sällskap. Små flickor sprungo här omkring och utbjödo vatten, under utrop af »agua
señor!» — »vasito de agua fresca!» — »vatten herre!» — »ett litet glas friskt vatten!» och hade
god förtjenst bland de af dammets insupande törstiga passagerare, under det mera basartade stämmor
läto höra ett fortsatt upprepande af »rah! ... rah! ...», hvilket vi så småningom funno vara ämnadt
att betyda »duraznos», persikor.

Sedan vi lemnat Quillota, passerade vi ytterligare genom lunder af ståtliga popplar och tårpilar,
hvilka båda trädslag i Chili uppnå dimensioner, som jag ej kan påminna mig hafva sett annorstädes.
Slutligen kommo vi till Llaillai, der vi gingo af med pick och pack. Tåget fortsatte till Santiago,
men vi intogo med våra effekter plats uti en stor, klumpig diligens, på hvars gulmålade utsidor i
stora röda bokstäfver stod måladt namnet »Santa Rosa de los Andes» — vår slutstation för dagen.

Knappast hade det bortilande tåget försvunnit i en dalgång, förr än äfven vår vehikel, dragen
af fem i bredd spända hästar, sattes i rörelse, ehuru i en annan rigtning, hvarvid vår körsven, som
äfven tjenstgjorde som postiljon, utbasunerade vår affärd på en ostämd tenntrumpet. Utom af oss
tre, som intagit framsätet, upptogs rummet inuti af tvenne frodiga »estancieros», landtbrukare, och
emellan dem satt en till utseendet 70-årig, svartklädd dam, med mycket skarpa drag. Våra chilener
bolmade cigarretter, spottade som yankees och talade blott politik och om hästar, då och då
vändande sig till den åldriga »señoritan» med ett »mil pardones!» — tusen ursäkter! — då hon stundom
råkade i misshugg för deras ifriga åtbörder. Man får ej glömma att i dessa trakter tilltala hvarje
obekant fruntimmer med »señorita» [1], detta må nu vara en 6 års flicka eller en 80-årig dam.

Hettan blef emot aftonen ganska tryckande och inne i vagnen nästan qväfvande, sedan vår
señorita, som fruktade att förkyla sig, yrkat på fönstrens stängande. Vi hade på detta sätt plågats
omkring en timme, då vi plötsligen funno vårt rankiga åkdon stanna, och detta midt uti en strid å,
hvars vatten sköljde de dammiga hjulen ända upp till axlarna. Som broar äro sällsynta företeelser i
detta land, måste man passera alla mindre vattendrag bäst man kan, och som de flesta äro små samt
dessutom under större delen af året uttorkade, så erbjuder detta i allmänhet inga svårigheter. Här gjorde
dock olyckan, att vagnen stannade emot några stenar i en ovanligt djup häck, och våra lata dragare,
som helt säkert ej tyckte illa om det svalkande fotbadet, ville på inga vilkor gå längre. Det var
ovisst, huru länge vi skulle hafva blifvit nödgade att stanna i denna ställning, om icke vagnens
sjöfarande passagerare fattats af den lyckliga idéen att öfver hästryggarne hoppa i land för att med
förenade krafter draga i hästarnes betsel, hvarunder kusken bearbetade dem ifrån andra sidan med


[1] Diminutivum af señora, som betyder fruntimmer, dam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free