- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
134

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

piskan, och sålunda försöka sätta ekipaget i rörelse. Manövern lyckades emot all förväntan. Vagnen
fick sådan fart, att till och med vår frusna señorita blef varm, och till erkänsla tillätos vi för
återstoden af dagen att hafva vagnsfönstren öppna.

Vägen slingrade sig nu längs bergshöjder allt högre och högre, och snart voro vi uppe i Chilis
högland. En behaglig aftonsvalka efterträdde dagens hetta, och vegetationen började synas kraftigare.
Vägen blef slutligen blott en enda lång aveny af popplar, från hvilken häckar af samma slag utgingo
parallela med hvarandra, bildande med sina kring stammen uppskjutande telningar lika prydliga som
ogenomträngliga omhägnader kring de rika fälten — ett här mycket vanligt stängselsätt. Vägen
hvimlade af trafikerande. Ridande »huazos», — Chilis benämning på pampans »gauchos», — i
pittoreska ponchos och ofantliga sporrar, ilade vägen utför på sina lifliga hästar. Då och då syntes en
karl och ett fruntimmer på samma häst, den sednare sittande bakom sadeln på högra sidan,
fasthållande sig med ena handen vid ryttarens bälte. Grupper af välklädt landtfolk, rödkindade gossar och
flickor, de sednare såsom brukligt i Chili bärande sina två, långa hårflätor hängande lösa nedåt
ryggen, syntes samlade utanför husen, och här och der under rankornas täta hvalf svängdes näsdukarna
till en »samacueca», vid takten af guitarr, sång och handklappningar.

Röda och glödande skimrade Cordillerans af qvällsolen belysta snöfält emellan alléernas
mörkgröna löfverk, och eldflugor sväfvade likt små meteorer öfver vägen. Taflan var chilensk i grunden,
och hvarje drag deraf sådant, som Gosselman målat densamma. Det var blott med saknad vi lemnade
densamma för att fortsätta färden.

Sedan dagens hetta upphört, hade våra hästar äfven blifvit lifligare, och vi rullade nu af med
en fart, som lemnade intet öfrigt att önska. Snart hade vi också anländt till »San Felipe», en icke
obetydlig stad, bygd i samma stil som alla sydamerikanska inlandsstäder, med raka breda gator, låga
hus, sin alameda planterad med popplar (alamos) och sin plaza, denna sednare omgifven af
stadens fyra publika byggnader, kyrkan, teatern, guvernörshuset och fängelset.

Vi anlände i lagom tid att få se hela den sköna verlden ute på promenad på plazan, der en
musikkår spelade. Efter ombyte af hästar fortsattes åter resan genom ett lika tätt befolkadt
landskap, och kl. 8 på aftonen stannade vårt tortyrinstrument utanför »Hôtel Colon», det bästa hotellet i
Santa Rosa de los Andes, sista staden på denna sidan Anderna.

Vi funno vår värd, en fransman, liksom hotellet, förträfflig, och sedan ett par stora, luftiga
rum med engelska jernsängar anvisats oss och vi gjort en väl behöflig toalett, uppsökte vi »el Comedor»
eller middagsrummet, för att med ett mål stärka oss efter vår aptitgifvande resa. Bland hotellets
öfriga gäster funno vi här åtskilliga, som nyss anländt öfver Cordilleran ifrån Argentiska republiken,
och bland dessa till och med sådana, som med familj och allt företagit den besvärliga resan från
Buenos Ayres och hit för att undgå den fruktade koleran. Af en bland dessa erforo vi icke blott att
vägen var fullkomligt säker, utan äfven att koleran, ehuru den var under stark utbredning mot vester,
ännu ej på långt när hunnit Mendoza och troligen aldrig skulle hinna dit. Vi beslöto att i alla
händelser fortsätta resan, och sedan vi af såväl öfriga gäster som vår värd, hvilka alla voro
hemmastadda med denna väg, erhållit några vidare upplysningar om densamma, bestämdes marsch-rutan så,
att vi öfver det 12,600 fot höga passet »Cumbre» skulle göra resan till Mendoza för att derifrån
återvända öfver ett ännu mindre trafikeradt, men mera storartadt pass, det öfver 14,000 fot höga Portillo.

Liksom vid hvarje mindre »table d’hôte» hade de olika samtalsämnena vid bordet snart antagit
en allmännare karakter, och såsom främlingar samt stadda på en mindre vanlig resa voro vi föremålet
för de flesta gästernas intresse. De många nyttiga upplysningar och rekommendationer, vi sålunda
under samtalets gång erhöllo, satte oss i stånd att redan samma afton börja anordningarna för vår resa.

Ett dussin mulåsnor till vår egen och våra sakers transport blefvo uppköpta, liksom äfven ett
gammalt hvitt sto, ett här lika allmänt som nödvändigt djur för att under längre resor sammanhålla
mulorna och utgöra liksom en ledare för dessa. Hon förses med en klocka om halsen samt kallas
»madrina», gudmor. Vi fingo snart erfara den stora nyttan af detta djur. Dertill kommo tvenne
»vaqueanos», vägvisare. Den ene, Saturnino Libera, en frodig, välmående bergsbo med tyrolerlikt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free