- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
135

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utseende och ett belefvadt sätt, skulle göra tjenst som vägvisare till Mendoza samt hafva öfverinseendet
öfver mulorna. Den andre, Ramon Polvadera, en ung chilen och, som vi sedan erforo, en god
kock, skulle tjenstgöra som vägvisare ifrån Mendoza öfver Portillo-passet samt dessutom vara såväl
Saturninos som vår egen hjelpreda i alla möjliga fall. Vi hade beslutit att så mycket som möjligt
föra samma lefnadssätt som de infödda eller med andra ord »rätta mun efter matsäcken», ty utan
särdeles stora utgifter kunde proviant för en dylik resa enligt europeiska pretentioner svårligen erhållas.
Ett stycke färsk biff för de två första dagarna, ett stycke soltorkadt dito (charqui) i reserv samt
dessutom ett betydligt förråd lök, potatis och »aji» (ett slags chilensk peppar) utgjorde vår hufvudsakliga
matsäck. Lägges dertill en »barico» chilenskt rödvin af vår artige värds egen tillverkning och
fullkomligt jemnförbart med ordinär Bordeaux, ett litet förråd bröd samt vår ifrån Alert medförda
proviant, så voro vi i sanning ej illa utrustade och i alla afseenden bättre försedda, än de flesta af
landets invånare pläga vara det för en dylik resa. Beträffande vår drägt hade vi, för att så litet som
möjligt framstå som främlingar, hvilket alltid förorsakar en mängd extra utgifter, i Santa Rosa utbytt
våra europeiska kostymer emot grofva ponchos, bredskyggiga stråhattar och ridstöflar, ej förglömmande
de 6 tum långa sporrar som brukas i Sydamerika. Till vår utrustning hörde vidare ett bredt
skinnbälte med fickor för penningar och vapen m. m. Detta bälte kallas »tirador» och är ett lika
nödvändigt plagg för såväl pampans »gauchos» och höglandets »arriero», som förskinnet för vår svenska
allmoge.

För att sittande på hästen kunna upphemta vatten ur de strömmar eller vad, som skulle
passeras, var hvarje sadel försedd med en vid en lång skinnrem fästad liten kopp, (chamboa), gjord
af ett afsågadt oxhorn och försedd med träbotten. Till förvarande af vattnet brukas ett helt dylikt
horn (hasta), hvilket vanligen liksom ett kruthorn hänger öfver ryttarens axel, och på ömse sidor om
sadeln bakom ryttarens ben nedfaller tvenne merendels pråligt broderade fickor, »alforjas», till
förvarande af allahanda saker.

Den chilenska sadeln (la silla), tillsammans med de under densamma placerade fårskinnen och
hudarne, hvilka med ett gemensamt namn kallas »la montura», liknar i det närmaste den af många
andra resande förut beskrifna sadeln, som brukas af det östra landets »gauchos», liksom äfven betslet
(el treno) och dess till en lång trens (latigo) sammanflätade tyglar (riendas). Stigbyglarna äro af
tjock hud samt likna en klumpig sko, i hvilken man träder in fotens främre del. De lämpa sig
förträffligt, då man på pampas skall rida genom tistlar och snår, hvilka man med vanliga
stigbyglar skulle hafva ett ouppbörligt besvär att befria sig ifrån, utom det att man snart skulle få sin
fotbeklädnad sönderskuren. På en krok å högra sidan af bakre sadelbommen är den oumbärliga
lazon upplindad, med ena ändan fästad i en ring vid sadeljorden. Denna inrättning är dock i
allmänhet för väl känd att behöfva närmare beskrifvas.

På detta sätt utrustade, lemnade vi följande dag kl. 4 e. m. Santa Rosa under många
välgångsönskningar och ett stort tillopp af åskådare, som under hela dagens lopp tillströmmat för att skåda
»los rubios», den spanska benämningen på blonda personer, hvilka här inne i landet äro lika ovanliga,
som på landsbygden i Spanien, der nordbon ofta för sin ljusa färg betraktas med samma nyfikna
ögon som en neger eller mulatt hemma hos oss, men på samma gång oftast med en till vördnad
gränsande aktning, som ej skulle egnas en mörklagd person af hvad natur som helst.

Så snart vi lemnat Santa Rosa började vägen gå uppför. Ståtliga poppelplanteringar
beskuggade ännu densamma, och grupper af adobe-hyddor samt ännu mera enkla boningar, förfärdigade
utaf ris med den vilda vinrankan till tak, gåfvo fortfarande lif åt landskapet. Till venster vältade
Rio Aconcagua sitt smutsgula vatten uti en bred och djup, men denna årstid till tre fjerdedelar torr
bädd. På en tågbrygga i gammaldags peruviansk stil passerade vi floden, längs hvars dalbädd vi
sedan fortsatte vägen. Bland några buskar anstäldes jagt på ett slags svarta foglar, som kallades
»tordos», och hvilka svärmade omkring i stor myckenhet samt af Ramon förklarades vara en läckerhet.
Vi lyckades äfven insamla ett litet förråd af sådana.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free