- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
138

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och tre vackra döttrar. Det kändes egendomligt att så här på gränsen af vildmarken befinna sig i
kretsen af bildade och vänliga menniskor i väl möblerade rum och för öfrigt med allahanda lifvets
beqvämligheter omkring sig. Señorita Dolores, den äldsta af döttrarna, trakterade oss med några
inhemska folkmelodier på ett godt piano, och hennes föredrag var i sanning öfver all förväntan
godt.
Ramon meddelade oss efteråt, att hon i trakten kallades »el Ruiserior de Santa Cruz» eller »Santa
Cruz’ näktergal».

Efter en timmes hvila måste vi emellertid till vår stora ledsnad lemna dessa hjertliga menniskor,
ty solen stod redan högt, och vi hade en lång dagsresa för oss. Kl. 2 eftermiddagen hade vi
anländt till »Guardia vieja», den sista »posadan» på denna sidan Anderna. Ordet »posada» skulle vi
närmast kunna öfversätta med »logis för resande» eller, om man så vill, »gästgifvaregård», ty på många
kan man till och med erhålla hästar, ehuru de ej stå under regeringens kontroll. De anträffas
öfverallt vid landsvägarna i Chili, och ehuru somliga äro smutsiga och dåliga, liksom vår rancho vid Rio
Colorado, så finnas äfven posadas, som äro välbygda och snygga samt ganska inbjudande, då man
efter en tröttande färd behöfver några timmars hvila, under det middagssolen bränner som hetast,
eller en tarflig måltid. Till dessa sednare hörde posadan vid Guardia vieja.

Vi funno äfven här en vänlig värdinna. Denna hade sjelf också rest öfver Cordilleran samt
erfarit de obehag, som vanligen åtfölja en sådan resa. Hon lät oss derför icke afresa utan en mängd
goda råd och lade mycken vigt på, att vi icke skulle underlåta att med dukar ombinda våra ansigten
uppe i bergen för att bevara vår hy. Vi funno denna välmenta anvisning af stor nytta för oss, ehuru
vi torde hafva anländt till Mendoza med mindre uppsvälda ansigten, om vi tagit densamma »ad notam»
något förr, än hvad nu blef fallet.

Här började nu vårt egentliga bergbestigande. Vägen, som knappast förtjenade detta namn,
ledde genom trånga dalgångar, omgifna med allt högre och högre uppstigande berg, klädda med
sparsam vegetation. Den starka värmen nere på slättlandet hade gifvit rum för en angenäm svalka,
och vi voro oftare i tillfälle att läska våra af dammet förtorkade tungor med kristallklart, iskallt
vatten, som i lifliga bäckar strömmade ned från de snötoppade bergen, än störtande i kaskad på
kaskad öfver brutna klippstycken, än som ett silfverband slingrande längs bottnen af någon i zigzag
bruten ravin.

I denna del af Cordilleran uppstiga bergen på båda sidor till en höjd af stundom ända till
8,000 fot med rundade konturer, men med branta, kala sidor. Klipporna hafva ofta en svag
purpurfärg, och deras lagerbildningar äro utomordentligt tydliga. Kl. 7 passerade vi den första af passets
»casuchas» eller stenhyddor, hvilka i fordna tider uppfördes af spanjorerne längs denna väg till skydd
under de plötsliga snöstormarna. På den tiden brukade der alltid finnas ett visst förråd af proviant,
som dock ej tillgreps af den resande förr, än han var i nöd, och hvilket alltid ersättes vid första
lägliga tillfälle. I närvarande tid aktar man sig noga för att resa här vintertiden, då snöstormarna
äro farligast, och de flesta af dessa casuchas äro derför numera nästan förfallna. Deras antal längs
denna väg är 8, och de utgöra liksom ett slags milstolpar längs densamma, då afståndet emellan hvar
och en motsvarar omkring tre timmars ridt. Den andra casuchan, som vi uppnådde kl. 10 på aftonen,
vid foten af det 20,000 fot höga berget »Juncal» utvaldes enhälligt, trots dess bristfällighet, till
nattläger. Denna enkla byggnad bestod blott af en af sten uppmurad qvadrat af cirka 10 fots sida,
med en hvälfd ingång emot norr och ett likaledes hvälfdt tak af sten. Byggnaden var uppförd med
mera omsorg och såg långt solidare ut, än man skulle hafva väntat sig hos ett verk af spanjorerne
för tre sekel sedan i denna ödemark. Sedan vi så godt vi kunnat med sten tillstoppat en mängd
hål i väggarna samt med andra stenar tillsammans med våra effekter bildat en provisionel dörr för
att skydda vår proviant och oss sjelfva för de vilda hundarna, som sågos svärma här, beredde vi i
vår casuela dagens byte af änder samt gingo, efter den enkla, ehuru högst välkomna soupén, till
hvila, rätt glada att vara under tak för natten, ty en iskall vind hade börjat svepa fram emellan
bergen, och den hotade allt hvad den kunde, ehuru lyckligtvis förgäfves, att göra våra reparationer af
hyddans dörr och väggar om intet. Denna natt fingo vi sofva ostörda, och när solen följande morgon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free