- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
139

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

började kasta sitt skimmer öfver de ishöljda bergstopparna i fjerran, voro vi redan ett godt stycke
på väg.

Intet kan förliknas vid atmosferens friskhet och renhet häruppe. Man tycker sig för hvarje
andetag insupa ny lifskraft, och en känsla af föryngring följde hvarje nytt tusental af fot, som vi
höjde oss öfver hafsytan.

Snart hade vi uppnått en höjd af 8,000 fot; af vegetation syntes der knappast ett spår, och
en liten svart fogel, som med ett vexlande qvitter, ej olikt det af Nordamerikas »mocking bird«, följde
oss från sten till sten, var det enda lif i trakten utom vi sjelfva och våra mulor.

Rio Colorado, förut bred och vild, var här blott en liten bäck, hvars vatten knappast steg
öfver första leden på mulornas ben, då vi vadade öfver densamma. Dess förening med Rio Claro,
en annan liten bergsflod, framställer samma egendomliga fenomen, som vid dess förra sammanflöde med
Rio Aconcagua. Den enas röda och den andras klara vatten flyta skiljda i samma bädd, under nära
en fjerdedels svensk mil. Vi lemna åt geologerne att utforska orsakerna till bildandet af dessa olika
jordlager här uppe i Cordilleran, hvilka färga den ena flodens vatten rödt och den andras grönt,
under det den tredjes flyter klart och är drickbart.

En annan omständighet, som våra peoner berättade oss med afseende på bergvattnet i Cordilleran,
är — såvida den är sann — ej mindre egendomlig. Vi blefvo lyckligtvis ej försatta i sådana
omständigheter, att vi nödgades experimentera med oss sjelfva för att utröna förhållandet, men det
säges, att många af dessa bäckars vatten, om man dricker deraf, ögonblickligen förorsakar svåra
magplågor, för hvilka man genom en dryck ur nästa vattendrag finner ett osvikligt och lika ögonblickligt
botemedel.

Kl. 9 på aftonen hade vi uppnått »los Ojos del agua», en större glacier, hvarifrån tre af Stilla
hafvets floder upprinna åt vester, under det på östra sidan Rio Mendozas källfloder framqvälla. En
timme sednare voro vi redan 11,000 fot öfver hafvet och vid stranden af en alpsjö, kallad »Alto de
la laguna», som är omkring en eng. mil lång samt hälften så bred. Den säges hafva ett stort djup,
hvilket vi dock ej voro i tillfälle att undersöka. Det syntes likväl icke omöjligt, att denna insjös
bädd utgjordes af kratern af någon utbrunnen vulkan, till att döma såväl af dess trattlika form,
som af den i öfrigt vulkaniska natur, Cordilleran här börjat antaga. De afrundade granitbergen hade
lemnat rum för ofantliga lavablock, hvilkas blåaktiga eller gråa färg jemte de djerft utspringande
klippstyckena och de spetsiga tinnlika topparna tillkännagifva, att denna del af Cordilleran äfven i
en ej så långt aflägsen forntid varit utsatt för vulkaniska utbrott.

Här uppe, invid stranden af den tysta sjön, anträffade vi till vår förvåning en mängd maskindelar
utaf tackjern, hvilka lågo kringspridda här och der på marken. Dessa tillhörde en gång en rik
engelsman, som — sjelf bosatt i Mendoza —, hade hemtat desamma ifrån Valparaiso i akt och mening
att öfver detta pass föra dem till sitt hem, der de voro afsedda att användas för en ångqvarn i stor
skala. Då han anlände hit med sin tungt belastade tropa, mötte honom underrättelsen om den
förskräckliga jordbäfning, som några dagar förut (detta skedde 1861) tillintetgjort staden Mendoza och
tillsammans med hans familj begrafvit 9,000 af dess invånare. Vid denna underrättelse greps vår stackars
engelsman helt naturligt af förtviflan, lemnade sin dyrbara maskinlast här uppe och ilade till Mendoza,
der han, vid bekräftelsen af den sorgliga nyheten, blef vansinnig samt dog kort derefter. Det var en
rätt egendomlig syn att här uppe i vildmarken se dessa minnen af den tragiska händelsen, genom
hvilken de kommit att stanna på detta ställe. Ingen har emedlertid sedan dess brytt sig om dem,
och här få de äfven troligen ligga, till dess någon snölavin en vacker vårdag för dem med sig ned i
afgrunden nedanför eller de förstöras af rost.

Den breda, slingrande dalgång, hvilken vi hittills hade följt, utbreder sig här till en vidsträckt,
långsamt stigande platå, hvars krön vi uppnådde vid middagstiden. Denna var det 12,656 fot höga
passet »el Cumbre», högsta punkten på denna väg. De sista milen voro högst ansträngande för såväl
mulorna som oss sjelfva i trots af den jemförelsevis jemna vägen. De stackars djuren behöfde
oupphörligt stanna för att hemta andan, och ehuru vi sjelfva ej erforo något synnerligt inflytande af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free