- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
140

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tunna luften, så länge vi sutto stilla på djurens rygg, så kände vi likväl vid hvarje försök att gå, i
synnerhet så länge vägen gick uppför, en viss benägenhet att falla eller rättare att sjunka
tillsammans, såsom en följd af den numera till sin täthet betydligt reducerade luften.

Då vi kommo upp till krönet, svepte en kall vind kring våra tinningar, och våra peoner voro
angelägna att så fort som möjligt komma ned igen. Eget nog ledo dessa, ehuru vanda vid dylika resor, i
hög grad af den sjukdom, som kallas »puna» och som består af yrsel och qväljningar samt hemsöker den,
som bestiger höga berg, då vi deremot, hvarken vid detta tillfälle eller undra dylika, kände det
ringaste af dessa qval. Denna omständighet må nu härleda sig af vår vana vid köld såsom nordboar, vår
förmåga att såsom sjömän emotstå sjösjukan, hvilken yttrar sig liksom denna »bergssjuka», eller den af ett
lifligt intresse underhållna själsspänning, hvaruti vi under denna bergbestigning befunno oss, så är det
likväl underbart, att vi här på Cordilleran skulle mindre erfara inverkan af den förtunnade luften, än
andra resande nordboar, hvilka under likartade förhållanden bestigit Europas alper, t. ex. Mont Blanc och
Monte Rosa, och hvilka då enligt deras egen berättelse hade sådan känning af ofvannämnda sjukdom,
att de qval de ledo ännu qvarstå såsom de mäktigaste intrycken från deras färd. Då förf. ett par år
efter denna händelse tillsammans med en mängd andra resande af båda könen besteg berget Etna på
Sicilien, inträffade verkligen det förhållandet, att de af sällskapet, som voro sjövana, mindre
generades af den tunna luften än de öfriga, bland hvilka några till och med ledo af häftiga blodflöden.

Djerfva af denna fördel, som vi hade framför våra peoner, beslöto vi att bestiga en nära bredvid
belägen bergsknöl, som sköt upp ungefär 3,000 fot öfver passets platå. Ehuru marken var hård och
bergets sidor blott hade långsam stigning, var det ett svårt arbete att komma dit upp, och för hvart
tionde steg måste vi stanna för att hemta andan. Då vi kommit upp till toppen, som väl troligen icke
någon europé, och säkert ej någon svensk, förut besökt, belönades våra mödor af en utsigt, hvars värdiga
beskrifvande ligger långt utom vår förmåga. Rundt om hopade sig ofantliga bergmassor i ett chaos,
här och der genombrutet af vilda istäckta pikar och ofantliga snöfält, under det att nedanför dessa
utbredde sig ett annat panorama af berg, dalar, dunkelgröna platåer och små skimrande floder, till
dess att alltsammans i ett aflägset fjerran som ett dunkelt töcken sammansmälte med himlen. Öfver
hela detta landskap hvälfde sig en djupblå, fullkomligt klar himmel, och hvarje parti af den sublima
taflan skiftade i den briljanta, magiska färgprakt, som blott den kan fatta, hvilken en gång från spetsen
af ett högt berg sett densamma utveckla sig.

Här uppe på 15,000 fots höjd öfver hafvet dukade vi nu upp vår medförda frukost, bestående
af skeppsskorpor, sardiner och »vina del pais», och till ett everldligt minnesmärke af vårt besök på
denna upphöjda plats samt till efterrättelse för framtida resande restes på toppen ett stenkummel,
hvaruti våra tomma sardinlådor och buteljer begrofvos, liksom kämpens vapen i en forntida ättehög.
Om någon Bautastenius 500 år härefter finner dessa lemningar, hvilket dyrbart fynd skall han ej då
kunna lägga till »glasålderns» afdelning inom ett antikvariskt museum!

Först några timmar sednare hade vi åter upphunnit vår karavan, som redan kommit ned i
jemförelsevis varmare regioner. Vi upptäckte här i norr ett vidsträckt snöbetäckt berg, som liksom
en isolerad kägla reste sig öfver de andra bergmassorna. Våra peoner kallade den »Sierra del
Volcano», hvilket åter enligt Gillis borde vara liktydigt med Aconcagua, men de voro så osäkra i sina
uppgifter, att vi ej kunde lita på dem.

Vägen gick nu öfver långa lavaslätter, omgifna af berg af alltför otvetydigt vulkaniskt ursprung,
att vi, ehuru ej geologer, skulle behöfva tvifla derpå, i synnerhet som ur dessas sidor på flere ställen
utmynnade vida öppningar af utbrunna kratrar, bland hvilka våra peoner utvisade en, som sades för
ej många år sedan hafva varit i verksamhet. Ehuru temperaturen i skuggan var rätt låg, brände
solen, hvilket tillsammans med det saltblandade dammet, som vinden dref öfver slätterna, samt den
torra luften kom huden i vårt ansigte att spricka i alla rigtningar, men detta var också vårt enda
egentliga lidande på hela resan.

På ett ställe af slätten, som troligen sjelf ej var annat än en för detta krater, upptäckte vi
ett hål i marken, af omkring tre famnars diameter. Detta berättades hafva uppstått under 1861 års

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free