- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
144

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gradvisa afnötning bragts i dagen. Dessutom eger nästan hvarje arbetare i bergstrakten kunskap
om malmernas utseende, och då man på många ställen, der bränsle är ytterst sällsynt, måst uppsöka
sådant på bergen eller i dalarna, så hafva dessa derigenom så småningom blifvit till alla delar
genomspejade, hvarunder en mängd minor blifvit upptäckta. »Chanunchilla», en af Chilis mest lofvande
grufvor, hvarifrån under loppet af några få år silfver till ett värde af flere hundra tusen pund
sterling blifvit upptaget, upptäcktes sålunda, att en åsnedrifvare en dag tog upp en sten för att kasta den
på en åsna, men då han tyckte, att stenen var ovanligt tung, sökte han upp den igen och fann den
genomådrad af rent silfver. Malmådern anträffades helt nära, skjutande upp likt en kil ur marken. Det
är en sed bland grufarbetarne i Cordilleran att gå ut och vandra bland bergen om söndagarne,
hvarvid de äro försedda med ett »koben» att dermed undersöka marken, om något fynd skulle kunna
anträffas. I södra Chili äro de män, som drifva boskapen in uti Cordilleran och som besöka hvarje
ravin, der litet bete finnes, de vanliga upptäckarne. De prof señor Ramirez visade oss från sina
minor voro särdeles vackra. Ett kolfält hade äfven nyligen blifvit upptäckt nära intill grufvorna, och
ehuru de prof som hittills blifvit bragta i dagen, voro af underlägsen halt, så hoppades man dock
finna bättre sådana, så snart man hunnit de underliggande lagren. Hvilken oberäknelig fördel att
sålunda i en skoglös trakt anträffa bränsle på samma ställe som malmen!

Oaktadt vår värds vänliga inbjudning att dröja öfver dagen på detta ställe, måste vi efter en
timme fortsätta marschen. Vi voro ännu 6,000 fot öfver hafvet. Middagssolen var brännhet,
temperaturen + 32° i skuggan och 47° i sadelfickan, der termometern förvarades. Vi hade just
inkommit emellan några kullar, då ropet »guanacos» från peonerne fäste vår uppmärksamhet på ett par
präktiga exemplar af detta djur, hvilka på mindre än 500 stegs afstånd från toppen af en kulle stodo
och betraktade oss.

Inga hästar, inga refflade gevär! »Que lastima»! Hade blott vår madrinna varit ett dussin år
yngre, så hade det kanske dock varit någon möjlighet att komma inom skotthåll, men mulåsnor äro
ej lämpliga för jagt, och innan vi på våra egna ben hunnit vildbrådet nära nog för att vara inom
skotthåll, hade detsamma redan tagit till flykten samt med ett skallande »ah-ha-ha!», som genljöd
emellan kullarna, varnat ett halft dussin kamrater, hvilkas vackra konturer vi snart derefter sågo
afteckna sig emot den blå himlen, der de sprungo längs krönet af några höjder. Blott några få
minuter efter denna händelse sprungo tre stycken strutsar upp ur ett snår. Ett försök gjordes åter att
tvinga mulåsnorna in bland buskarna, men förgäfves; de ville hafva sin egen väg, och deras envishet
satte oss nästan i förtviflan. Det var också något hårdt att nödgas se ett under andra förhållanden
— d. v. s. om vi haft hästar — så lätt fångadt byte gå oss ur händerna, men det var förlåtligt, att vi
ej voro beredda derpå, då vi icke genom de upplysningar, vi före vår afresa ifrån Valparaiso erhållit
angående vår väg, blifvit upplysta om, att så lysande tillfällen till jagt skulle möta oss.

Vi hade ej länge fortsatt vår väg efter denna händelse, förrän åter en »guanoco»-hjord
uppstöttes, och så en tredje och en fjerde flock. Hvilken skada att vara beroende af tid och
jagtredskap på denna plats! Men vi måste nöja oss med att en gång hafva fått se »Uaman» i dess vilda
tillstånd och höra hennes gälla skratt, som vi här kunde hafva skäl tro vara rigtadt mot oss. De
strutsar, som förekomma i de civiliserade ländernas menagerier, gifva ej heller något begrepp om
strutsen i dess fria tillstånd, om dess hånande läte, då den förföljes, eller dess vaggande språng,
då den med framsträckt hals och utslagna vingar ilar fram öfver den dammiga steppen. Strutsjagten
måste också erbjuda ett stort nöje. Vi träffade i Mendoza en person, som berättade, att han en hel
dag förföljt en strutshjord på sin häst, men derunder aldrig kommit den närmare än på 50 steg, då
den genast gjorde »höger eller venster sväng», och det så tvärt, att den vanligen fick nytt försprång,
innan ryttaren med sin häst hunnit följa dess manöver. Hans vapen var härunder revolver, hvilken
han, ehuru eljest god skytt på detta vapen, laddade och afsköt 26 gånger, innan han slutligen lyckades
döda ett af djuren. Der strutsen jagas för sitt skinn, hvilket i synnerhet hos de unga honorna är
särdeles fint och vackert, begagnas mest lazo, och för detta vapen tyckas deras långa halsar lämpa sig
väl. Ehuru en mängd såväl struts- som guanaco-hudar exporteras ifrån Sydamerika, är det dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free