- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
145

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ingen lätt sak att derstädes få köpa sådana, ty de förekomma nästan aldrig i handeln i städerna, och
man måste uppsöka pelsverkshandlares agenter inuti landet för att slutligen med dessas tillhjelp
kunna erhålla varan. En god guanacohud betalas på pampan med 3 till 4 »patac» (12 till 16 R:dr)
men redan i Mendoza begärdes för en sådan, som bjöds ut på gatan, 25 »patac» (omkring 100 R:dr).

Vi hade emellertid knappt hunnit lugna oss efter vårt snöpliga jagtförsök, då en annan syn
af mera sublim natur kom att fängsla våra sinnen. Solen var redan nära sin nedgång, då vi emellan
ett par af dess sista strålar belysta höjder varsnade det vida, blåa hafvet med dess skuggor och dagrar,
sådant det synes, då man en aftonstund från någon hög strand blickar ned öfver detsamma. Med de
begrepp, vi egde om traktens geografiska läge, voro vi äfven nära att med en halft förolämpad ton
tillfråga våra peoner med ett »adonde, por el diablo, nos han conducido ustedes»? eller på ren svenska:
»hvart f-n har ni fört oss»?, då Saturnino förekom oss med ett under ett välvilligt grin uttaladt: »Es
la Pampa, patron!» (Det är pampan, herre). Och der låg verkligen hela pampan utbredd framför oss,
men i denna belysning så lik hafvet, att äfven sjömän kunde finna sig bedragna deraf. Äfven ville
vi knappast sätta tro till hans utsago, förr än vi med våra kikare upptäckt en och annan ojemnhet
derpå, utmärkande några kullar, samt en hvit strimma, som betecknade Rio Mendoza, och längst bort
vid horisonten en skog af högstammiga popplar, utvisande läget af vår resas mål, Mendoza.

Denna fängslande tafla försvann dock för våra blickar lika hastigt som den kommit, ty några
minuter sednare börjades nedstigandet i den slingrande dalgång, genom hvilken vi följande morgon
skulle utträda på sjelfva pampan.

Just som vi svängde af rundt omkring ett klippblock på slättens ena sida för att anträda
vandringen utför dalen, mötte vi ännu en af dessa ofantliga tropas på väg till Chili. Det kostade oss
nära en timme att komma förbi densamma. Ett stycke längre ned i dalgången, der vägen korsades
af en liten bäck, anträffade vi en ensam man, som utanför sin bostad, en liten jordkula vid vägen,
var sysselsatt med vaskning af guld ur en af detta ämne rikligen genomträngd jordart, som han
tillsammans med tvenne kamrater för några veckor sedan upptäckt i närheten. Det förvånade oss att se
den beredvillighet och öppenhet, hvarmed han gaf oss allahanda detaljer angående sitt förehafvande,
till hvars bestyrkande han ur sin jordkula framtog en handfull små kulor af rent guld, af
sammanlagdt ett hönsäggs storlek, som han påstod vara resultatet af en veckas arbete. Vår tanke om
ärligheten hos folket i dessa trakter stegrades ännu mera vid föreställningen, att denne man lefde här,
möjligen ej utan vapen, att den andre af kamraterne arbetade vid den två timmars väg härifrån
belägna minan, under det den tredje var det lilla bolagets reseexpedit och städse var på väg till och
ifrån Mendoza för att der deponera guldet samt anskaffa det behöfliga förrådet af qvicksilfver till
dettas uttagande.

Ej förr än kl. 10 på aftonen kommo vi till vårt mål för dagen, »Villa Vicencio», en liten rancho,
som är allmänt rastställe för alla passerande karavaner. Vår ankomst förorsakade någon uppståndelse
bland familjen, som redan gått till hvila, men de stego mangrannt upp vid vår ankomst och hjelpte
oss med uppgörandet af eld samt tillredelserna till en väl behöflig måltid efter den 19 timmars långa
dagsmarschen, hvarunder vi ej gifvit oss ro att förtära annat än några kokta lökar, sedan vi under
förmiddagen förspilt så mycken tid på det fåfänga jagandet af guanacos och strutsar. Det var rätt
löjligt att se den lilla familjens bemödanden att utforska, hvad slags folk vi voro, och med hvilka
spanande blickar de mönstrade våra packmulors last för att bedöma, hvad denna kunde innehålla.
De blefvo dock snart till en del tagna ur denna ovisshet, då vi snart derpå öppnade vår matsäckslåda
och de fingo skåda dess för deras ögon dyrbara innehåll af porslin, glas och silfver m. m., och när
en burk preserverad chocolad öppnades, hörde vi de blandade uttrycken »son ricos», »sone stranjeros»,
(de äro rika, de äro utländingar), halfhviskande upprepas i korus omkring oss. Men när slutligen
en sardinlåda öppnades, brast exstasen lös hos en af husets små döttrar, som med häpen stämma
högljudt utropade »Jesus, mamá, que son ricos» (Jesus, mamma, hvad de äro rika). Med en liten
smakbit laget rund ur den underbara lådans oljiga innehåll hade vi också snart vunnit den fattiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free