Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjens välvilja, och deras bemödande att tjena oss såväl som våra peoner var i sanning värd vår
tacksamhet.
Som vanligt upprullade vi våra bäddar under bar himmel, och med sadeln under hufvudet samt
ponchon kring skuldrorna gingo vi till hvila för att med några timmars sömn stärka oss för vår sista
dagsmarsch till Mendoza. Enligt vanan begagnade vi oss af den svala morgonstunden till aftåg, och
sedan vi hunnit få våra mulor samlade samt njutit vår morgondryck, voro vi snart åter i väg.
Efter ett par timmar hade vi hunnit till slutet af dalgången, och på samma gång vi trädde ut
liksom ur en portal af klyftor, sprang solen upp öfver nordöstra horisonten och belyste Amerikas
pampas, på hvars vida fält vi nu började vår vandring. Solen blef fram på förmiddagen brännande.
Inga skuggande träd syntes, blott låga förbrända buskar, bland hvilka en som kallas »Jarillo», bildade
här och der de enda större grupper af växtlighet vi sågo. Emellan dessa växte taggiga kaktéer,
tistlar och torkade slingerväxter. Blott här och der sköto några tjockbladiga agaver upp sina vissnade
blomstänglar, dessa liksom hela den öfriga vegetationen höljd af ett lager af saltblandadt dam. Öfver
allt är steppen öfverströdd med skelett af boskap, och condorerna tyckas trifvas lika väl här nere
som i Andernas högre regioner. Vid middagstiden passerade vi en uttorkad flodbädd, hvilken såväl
som den omgifvande marken var betäckt med en hvit saltskorpa, liksom hade det snöat derpå. Samma
företeelse hade fäst vår uppmärksamhet några gånger förut i Cordilleran, der en slätt, i närheten af
Cumbrepasset, var fullkomligt öfverströdd med små högar af saltblandade ämnen, hvilka tycktes hafva
framträngt liksom en mjuk deg ur jorden och sedan stelnat. Det är egendomligt att se, huru öde
och förtorkad naturen framträder på hela denna sidan af Cordilleran i jemförelse med den friska
grönska, som höljer hvarje slätt och dal på den chilenska sidan, hvilken likväl är lika fattig på vilda
djur och foglar som de östra platåerna äro rika derpå. Vi vilja ej härmed säga, att jordmånen på
pampans högland är mindre fruktbar under odlares händer än på chilenska sidan, men pampans torra
luft samt dess lätt upprörda dam tyckas ej vara lämpliga att gifva fart åt någon växtlighet, såvida
denna ej beskyddas af naturliga eller konstgjorda omhägnader, för att afhålla det sednare, eller
uppfriskas af vattendrag. Sålunda äro stränderna af de här framflytande floderna, Mendoza och Tungan
m. fl., höljda af ganska frisk grönska, och de »estancieros», som här uppslagit sina bopålar kunna ej
önska sig bättre jordmån hvarken för sina planteringar eller sin boskap.
Trots denna torrhet, som hufvudsakligen karaktiserar pampan, finner man dock här och der
äfven på andra ställen än i flodernas närhet små grässlätter eller »uanos», och vi passerade under
dagens lopp flere sådana, hvarest stora boskapshjordar sågos beta. Dylika hjordar hafva alla sina egare,
och hvarje djur i hjorden är ifrån födseln märkt med egarens namn, men för öfrigt kunna de anses
såsom vilda, och det har alltid förefallit oss underbart, huru egarne kunna förekomma, att dessa
hjordar stundom företaga alltför långa vandringar. Då och då utsänder »estancieron» sina gauchos
att uppsöka och hopsamla boskapen, och man berättade oss, att det stundom åtgår månader, innan
dessa lyckas hemdrifva det för slagt eller andra ändamål till hopdrifning bestämda antalet.
På f. m. började en stark sydlig vind svepa öfver slätten, och vi voro stundom så inhöljda i
moln af dam, att vi nödgades helt och hållet omhölja våra hufvuden, ögonen inberäknade, lemnande
åt våra gångare att finna vägen bäst de kunde. Dessa stackars djur hade under hela dagen ej fått
en droppe vatten, och det var likväl beundransvärdt att se, med hvilken ifver och ihärdighet de vadade
fram genom vägens djupa sand.
Klockan 5 på eftermiddagen blefvo vi slutligen med förtjusning varse en grupp popplar framför
oss, och två timmar sednare inträdde vi uti en lång och bred allé, som så småningom började
omgifvas af byggnader. Ej förr än timmen efter mörkrets inbrott hade vi dock genomvandrat denna
sträcka af låga förfallna adobehus och vanvårdade planteringar, hvilka utgöra de af jordbäfningen år
1861 minst skadade qvarlefvorna af den gamla staden, hvarefter vi slutligen uppnådde det egentliga
Mendoza.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
