- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
148

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

friska morgonluften för ett besök till ruinerna af det gamla Mendoza. Det har alltid synts mig ligga
ett stort nöje uti den första promenaden man gör på ett nytt ställe, i synnerhet om denna kan göras
utan sällskap. Man är icke känd af någon och sjelf obekant med de nya föremål man möter, man får
göra sina betraktelser på egen hand, stanna när man vill och styra kosan dit hvaråt nyfikenheten
drager mest, utan att vara beroende af en följeslagares olika nycker, denne må nu vara en förtrogen
vän eller blott en vägvisare.

Mendoza består egentligen af endast en gata, men denna är mycket lång och äfven af
ovanlig bredd. Från de låga men välbygda husraderna löpa 10 fot breda trottoarer, hvilka skiljas
ifrån den med dubbla poppelalléer planterade gatan genom 6 à 8 fot breda och lika djupa kanaler,
hvari en strid ström af från Mendozafloden ditledt vatten ständigt flyter. Detta är visserligen af
smutsig färg och icke heller drickbart, men tyckes väl uppfylla sitt ändamål, som är att bortföra all
den orenlighet, som enligt dessa länders bruk utkastas ur husen på gatan och eljest skulle förblifva
liggande der. Ruinerna af den gamla staden ligga ungefär en fjerdedels svensk mil ifrån medelpunkten
af den nya. Den stilla morgonstunden lämpade sig väl för ett besök på denna plats. Der ligger
verkligen en hel stad i ruiner, ännu i detta ögonblick nästan i samma skick, som den syntes några
få dagar efter den skakning af jorden, som för 7 år sedan omstörtade dess 2,000 kyrkor och hus
och under desamma begrofvo mer än 9,000 menniskor. Ruinerna betäcka en yta af nära en svensk
qvadratmil. Anblicken af dem är sorglig, och det dystra intrycket förökas ännu mera af den tanken,
att knappast några åtgärder ännu blifvit vidtagna att undanrödja desamma eller ens att undan
ruinerna söka rädda qvarlefvorna af de tusenden, som funnit sin död under desamma.

Blott trenne af gatorna äro öppnade för trafik, men de fordna trädgårdarne och den gamla
ryktbara alamedan, om hvilken Gosselman säger, att den är den största anläggning af sitt slag i hela
Amerika, stå nu som små urskogar, i hvilka dräggen af ortens befolkning rotat in sig samt bor i usla
riskojor. Högst intressanta äro ruinerna af den gamla kyrkan Santo Domingo och katedralen San
Francisco. De gigantiska adobeblock, hvaraf den förra var uppförd, blefvo af jordens skakning så
våldsamt nedslungade, att några dylika af 3 till 4 famnars kubikinnehåll, anträffas på ända till 80
fots horisontelt afstånd från den plats, hvarest de förut haft sitt läge. Den sednare — nemligen
katedralen —, är egentligen märkvärdig derför, att densamma under jordbäfningen störtade in öfver
en folksamling, som bevistade den pågående messan.

Jordbäfningen egde rum en söndagsafton kl. 7. Först kom en förskräcklig stöt med åtföljande
skakning af jorden. Alla, som kunde, flydde ut ur de fallande husen eller togo sin tillflykt nere i
källarne under dessa, — en vanlig tillflykt under de ofta påkommande jordskalfven. — Då hände, hvad
som aldrig händt förut härstädes. Jorden öppnade sig i långa remnor, hvilka, då de åter slöto sig,
utsläpte en stinkande gyttja, som tillsammans med den uppsvälda Rio Mendozas vatten öfversvämmade
ruinerna, och en syndaflod af dy fullbordade sålunda den af skalfvet började ödeläggelsen. Om
man undantar det rent historiska intresse ruinerna af Pompeji och Herculanum erbjuda, så måste här
erkännas, att betraktandet af dessa icke på långt när så tilltalade författarens känsla som åsynen af
Mendozas. Om i Pompeij och Herculanum flere menniskolif gingo förlorade än här, så voro dess
invånare dock till en del varnade för det utbrott, som inträffade. Här kom allt så oförmodadt, det var
ej endast ett åskregn eller en lavaflod utan trenne skiljda krafter, jordskalfvet, öfversvämningen och
jordöppningen, som på några få minuter gjorde ända på en hel stad och de flesta af dess invånare.
Ty de af de sednare, som undkommo med lifvet, förlorade likväl hela sin egendom, och af de
öfverlefvande fanns knappt någon, som ej förlorat en eller annan nära anhörig. Huruvida man vid
anläggandet af det nya Mendoza, som redan hyser omkring 20,000 invånare, vidtagit några andra
försigtighetsmått emot jordbäfningarnas förhärjningar än att ej uppföra högre byggnader än envåningshus,
känner jag ej. Men nya Mendoza förespås ett liknande öde med det gamla, ända till dess staden
flyttas till någon plats, hvarest grunden består af annorlunda bildade berglager än här. Man tror sig
nemligen hafva funnit, att der berglagren hafva ett horisontelt läge, som vid Mendoza, jordbäfningar
åstadkommer svårare skakning och följaktligen mera ödeläggelse, än der desamma hafva en mer eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:39:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eastillaha/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free