- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
149

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindre lodrät ställning. Denna åsigt, hvars riktighet författaren ej kan styrka, är emellertid gängse
bland Mendozas invånare.

Återkomna till staden från vår morgonpromenad, möttes vi af en inbjudning till frukust från
guvernören señor Villanueva. Vid vår ankomst till hans bostad välkomnades vi af ett dussin af
dennes närmaste vänner uti ett stort och rymligt mottagningsrum, och så snart guvernören sjelf inträdt,
börjades ganska lifliga samtal om såväl politiska som andra förhållanden i Europa, hvarunder vi dock
stundom häpnade öfver den ringa kännedom de egde om hela den yttre verlden. Ett trodde de sig
dock känna, och det var att nordbon älskar starka drycker, och derför, för att så mycket som
möjligt undfägna oss enligt våra förmodade vanor, börjades kalaset med konjak och vatten, som bjöds
laget rundt ur en stor tumlare. Vi funno dock snart, att vår värd och dennes vänner sjelfva satte
mera värde än vi på den kringbjudna drycken, och det var ej utan en viss lättnad, som vi emottogo
inviten att förfoga oss till frukostbordet, ty deras sinnen hade så småningom blifvit ganska
upphetsade, och föga fattades, att den lifliga diskussionen hade slutats på ett allt annat än fredligt sätt. Vi
vilja ej söka skildra den äckliga sammansättning af halft europeiska och halft nationela rätter, hvaraf
frukosten bestod, i synnerhet som vi hade mer än nog af den andra rätten, en à la daube på ostron
eller dylikt, hvilken naturligtvis ansågs som en stor raritet i dessa trakter. Att nämnda skaldjur
behöft lång tid att komma hit, kunde snart alla gästernas både smak och luktorgan intyga, och med
hjertat uppfyldt af tacksamhet emot herr Villanueva, som så välvilligt bjöd till att fägna oss med hvad
han trodde vara vår nationalspis, tyckte vi dock, att han kunnat välja någon annan delikatess än
ruttna ostron. Utan att vilja tadla herr Villanueva för ett välvilligt, ehuru misslyckadt arrangement, så
mycket mer ursäktligt, som han ju dels var ungkarl och dels lefde på krigsfot, så få vi dock bekänna,
att vi gerna skulle uppoffrat hela dussinet af dessa besynnerliga anrättningar emot en enda hederlig
casuela, serverad på ett rent duktyg och med rena servietter, ty hvad dessa sednare beträffar, så hade
de verkligen utseende af att redan hafva genomgått hela den tillämnade campañan. Men var
frukosten bedröflig, så väntade oss efter densamma ett så mycket större nöje, ty utanför på gatan
inbjödo beqväma sadlar på präktiga gångare till en väl behöflig ridt för att sätta ned ostronen.

Eftermiddagen var herrlig, och en svalkande bris susade genom popplarnas kronor på gator
och torg, der vi ilade fram, ej i promenadskridt såsom man rider på Djurgården eller i »The Rotten
Row» utan i sporrstreck, så att stenar och sand flögo omkring hästhofvarna och käringarna korsade
sig i gathörnen.

Det var en brokig kavalkad. Guldsmidda dragoner med skramlande sablar och silfverbetsel
samt fina Mendozadiplomater i nya kläder från Buenos Ayres, men alla fasta på hästryggen, och sist
vi tre Neptunisöner, solbrända och resklädda samt naturligtvis sökande att om möjligt bevisa
oriktigheten af den gamla satsen, att »en sjöman till häst är en styggelse för vår Herre».

Inkomna på en med lummiga tårpilar planterad plaza, passerade vi tätt förbi en kyrka, hvarest
messan förrättades. Villanueva ledde oss tvärs igenom folksamlingen, som likt en skingrad hjord
spridde sig till höger och venster. Denna hans manöver, den må nu hafva varit anlagd för att visa
oss, hvilken grad af sjelfsvåld guvernören i Mendoza kunde tillåta sig eller för att begagna ett
gynnsamt tillfälle att göra intryck på massan, det lemna vi derhän, kunde likväl icke annat än nedsätta
herr Villanueva betydligt i vara ögon, på samma gång som den ganska tydligt lät oss förstå, i hvad
förhållande den republikanska regeringens representanter härstädes stodo till massan af folket.

Vär ridt gälde de af oss på morgonen besökta ruinerna, och vi hade nu tillfälle att af ett
bland den sorgliga händelsens ögonvittnen, en äldre man, som kallades »comandante» och hvilken
utgjorde vår sidokamrat i truppen, erhålla några rätt intressanta detaljer rörande denna jordbäfning.
Det var sorgligt att höra den gamle utvisa sina fordne vänners hus och grafvar. »Aqui vivia N. N. —
muy migo mio — tuvo tres hijas, que todas murieron allá». — Här bodde min gode vän N. N. — han
hade tre döttrar, som alla dogo der. Och pekande på de ännu synliga hvalfven af en källare till ett
annat hus: »Esta casa, es la casa de mi padre. — Las ruinas todavia contienen los restos de mis dos
hermanos — y en aquel jardin fueron matados mi esposa con su niña jóren». — Detta hus var min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:51:46 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free