Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faders. — Ruinerna gömma ännu qvarlefvorna efter mina båda bröder — och i den der trädgården
dödades min hustru och vår lilla dotter. Så fortsatte vår åldrige Mendozino gata upp och gata ned.
I hvarje hus hade han haft någon slägting eller vän, och alla hade han förlorat under loppet af några
minuter. Det föreföll mig vid detta tillfälle, som hade vi vandrat genom hvalfven af en katakomb,
ledda af någon gammal prior, som med längesedan stelnade känslor utvisade nischerna, som hyste
hans föregångares skelett, samt äfven den, som en dag skalle emottaga hans eget.
Vi återkommo ej till staden förr än efter mörkrets inbrott. På stadens hufvudgata, som med
sina planteringar är en enda fortsatt alameda, hade stadens sköna verld nu kommit ut på aftonparad.
I en paviljong utförde en musikkår potpourrier ur operor samt nationalmelodier, och när dessa sednare
utgjordes af samacuecas, uppfyldes för en stund gatan af dansande grupper af ungdom. Så kom
natten, ljum och behaglig. Månen sken ned emellan de täta poppelalléerna, blomsterdofter uppfylde
luften, och återkomna till vårt hotell, dröjde vi länge på dess veranda, njutande af den herrliga natten,
innan behofvet af hvila infann sig.
Följande dag tillbragte vi under vandringar i Mendoza samt tillrustningar för vår vidare resa.
Då vi efter frukosten rustade oss att gå ut, öfverraskades vi genom att höra oss tilltalas på vårt
modersmål. Den tilltalande var en soldat i republikens armé samt ordonnans hos guvernören. Svensk
till börden sökte han upp oss för att höra något om sitt fädernesland, sedan han fått veta, att det
fanns en »señor Sueco» bland den resande trion. Om denne mans personlighet kunde vi dock ej
utforska vidare, än att han trodde sig vara född i Haparanda samt att han i flere år seglat på ryska
handelsfartyg, till dess han för ett par år sedan rymde från ett sådant i Buenos Ayres, hvarifrån han
sedermera på något sätt kommit hit. På det hela var han en ful och obehaglig skandinavisk typ,
med rödt hår samt illpariga, skygga ögon, och vi kände oss föga stolta öfver landsmanskapet, men
erforo sedermera af guvernören, att han satte mycken tillit till mannen.
Mendoza är ett slags Timbactu i pampan, en centralstation för en stor del af trafiken i dess
vestra del. Man möter på dess gator typer och föremål nästan lika egendomliga och pittoreska, som
dem man skulle möta på Central-Afrikas stora marknadsplats. Här ser man den trasige och
dammige gauchon, representerande pampans halfvilde, fattige nomad, och här ser man gauchon såsom
sprätt med sin lysande poncho af tyg så fint, att hela plagget kan dragas genom en vigselring, med
sin befransade sidenchilipà kring benen, piastrar till knappar samt sporrar, betsel och sadelbeslag af
massivt silfver. På de sandiga gatorna rulla klumpiga vagnar, stora som små hus, dragna af stundom
ända till 10 par oxar. Dessa äro pampans transportvagnar, och stora karavaner af dylika lastade
med hudar, ull, torkadt kött m. m. passera hvarje dag Mendoza på väg till Östern. Ett motstycke
till dessa äro »los volantes», äfvenledes ett slags åkdon, men endast ämnade för promenader inom
staden. Löjligare fortskaffningsmedel kan man knappt tänka sig. Det utgöres af en fyrkantig låda
på tvenne klumpiga hjul med ett fyrkantigt hål baktill såsom ingång, och tvenne mindre dylika på
sidorna såsom fönster. Hästen — ty till en mendozinsk volante (hvilken ej får förblandas med det
prydliga fortskaffningsmedel af samma namn, som man ser i Havanna) begagnas alltid blott en sådan —
spännes på ena sidan om en tistelstång, och på denna rider nu kusken, på samma gång ekipagets
spannridare. I dessa åkdon hemta stadens damer frisk luft, då det skall vara »gentilt», och det är
verkligen en dråplig syn att se ett sådant fullpackadt med välmående señoror långsamt välta fram i
gatornas djupa sand. För ned- och uppstigandet måste alltid en stol begagnas, som hemtas ur det
hus, utanför hvilket man stadnar. Det måste dock medgifvas, att äfven vagnar af europeiskt mönster
hafva letat sig väg till Mendoza, men vi sågo endast en sådan, och det var guvernörens. Af stadens
invånare syntes endast högst få med, — hvad engelsmännen skulle kalla — »respectable appearance»,
och dessa endast under aftonpromenaden på alamedan. Industrien ligger ännu här i sin linda, och
mera kan man ej heller begära af en stad, som nyss rest sig ur ruiner. Den bördiga jorden gifver
äfven menniskorna genom högst ringa arbete hvad de behöfva, och som behofven äro ytterst få, finnes
det ingenting, som eggar befolkningen till en lifligare verksamhet. Det torde vara sannt, som
någon resebeskrifvare säger om Mendoza, att »här är lätt att lefva, men svårt att blifva rik», så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
