- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
154

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Solen hade nyss stigit upp följande dag, då vi efter en förträfflig frukost togo farväl af Villa
de Tupungato och under många vänliga: »Vayan Ustedes con Dios!» och »Buen viaje!» — Gå med Gud!
— Lycklig resa! — af dess invånare fortsatte vår färd uppåt mot bergen.

Hela dagen tågade vi uppför en långsamt stigande slätt, höljd af sparsam växtlighet, hvaribland
som vanligt en mängd olika varieteter af kaktéer. Klockan 6 på eftermiddagen började det egentliga
bergbestigandet, i det vi redo in längs en emellan kala bergsklyftor uppåt slingrande dalgång. I
dennas midt flöt en liten ström, som här och der fick nya tillflöden i form af klara snöbäckar, hvilka
störtade ned öfver stenar och skrefvor på dalens sidor.

De tunga moln, som vi dagen förut sett lägrade omkring bergens toppar, visade sig nu ej vara
utan sin betydelse, ty det dröjde icke länge, förr än en häftig hagelstorm åtföljd af både blixt och
dunder kom öfver oss. Mulorna blefvo förskräckta och kunde omöjligt förmås att gå längre. Denna
deras trilskenhet var så mycket mer förargelseväckande, som vi hade all möjlig utsigt att sjelfva blifva
bortsköljda, om vi dröjde på detta ställe, hvarest vattnet störtade ned i strömmar från alla sidor, och
inom några minuter hade kommit dalens lilla ström att svälla till en rätt respektabel fors. Genomvåta
måste vi sitta af och försöka bogsera våra djur genom snösörja och dy. Temperaturen hade fallit
nästan till fryspunkten, himlen såg fortfarande hotande ut, och det tillämnade nattlägret var fjerran.
Då föll oss i minnet Gosselmans metod att krya upp trilksna mulor, och detta medel var sång.
Snart ljöd »Grannars Lasse stäm upp lyran», »Fader Movitz bror» och andra gamla bekanta
Bellmanssånger emellan Cordillerans klyftor. Medlet var ej utan verkan, ty mulåsnorna började klippa med
öronen och se mindre bedröfvade ut, och till och med vi sjelfva började finna marschen mindre
tröttande. Men ovädret varade ej länge, åskan dundrade snart mer och mer aflägsen i upprepade echon
emellan de lodräta bergväggarna, och solen tittade ånyo fram, belysande den bakom oss och 6,000
fot under våra fötter liggande pampan, hvaröfver de täta åskmolnen nu skockat sig, färgade af de
genombrytande solstrålarna, hvilket framstälde ännu en af dessa taflor från Cordillerafärden, som vi
aldrig kunna glömma.

Denna utsigt till vackert väder var tyvärr dock icke af stor varaktighet, ty regnet infann sig
åter, och vi voro nöjda att klockan 9 på aftonen uppnå nattlägret, en argentinsk tullstation. Den här
uppförda byggnaden var om möjligt ännu anspråkslösare än baracken uti den motsvarande guardian
i Cumbrepasset. En fyrkantig stenmur af 12 fots sida och 6 fots höjd samt täckt af några
skifferstycken var allt, hvarmed Argentinska republiken här bestått sina tulltjenstemän och gränssoldater till
skydd mot ovädren och regnen, hvilka inträffa oftare i denna del af Cordilleran än i någon annan.
Den fåtaliga garnisonen passade dock fullkomligt till den ruskiga byggnaden. Kommenderande
officeren representerades af en otvättad, poncho-behängd herre, hvilken i början låtsades icke märka oss,
men sedan han fann, att vi började göra oss hemmastadda i hans hus, sände han ut att fråga hvilka
vi voro. Han var den första hvita menniska vi talat med, som icke tycktes hafva någon aning om,
att ett sådant land som »Inglaterra» (England) existerade. Han hade aldrig hört detta namn; men så
tycktes icke heller »la Guardia de Pamas», som stället kallades, vara den plats, hos hvars inbyggare
man kunde hafva rätt att vänta några vidare geografiska insigter, än hvad som gälde de närmaste
omgifningarna. Garnisonen bestod af två soldater i samma slags uniform som deras befälhafvare och
en »indio manso», en tam indian, hvilken användes som spårhund efter smugglare. Han var den förste
pampasindian, vi sågo och om han var af rent blod, så får det medgifvas, att han ej ingaf höga
tankar om sin ras. Han var af svag kroppsbyggnad samt knappa 5 och en half fot lång. Det af ett
stripigt hår till hälften höljda ansigtet hade ett föga mindre djuriskt uttryck än de förut beskrifna
eldsländarnes, ehuru en viss grad af liflighet eller rättare vildhet, som framlyste ur dennes ögon,
ersatte det på en gång slita och skygga uttrycket uti de sednares. Rentvättad, skulle troligen hans
hudfärg hafva varit gulaktig, men nu framstod den i allt för obestämd färg, för att man skulle kunna
finna något uttryck derför. Emellertid var han utan tvifvel ett ganska nyttigt verktyg i republikens
tjenst för att spåra upp smugglare eller politiska flyktingar, af hvilka förmodligen icke så få trafikera
denna vägen in i Chili.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free