- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
155

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Som regnet fortfarande öste ned, voro vi angelägna att till hvad pris som helst komma under
tak, och huru frånstötande och ovänlig vår barfotade »comandante» än visade sig vid vår ankomst,
så lyckades vi dock snart med ett glas grogg och en inbjudning att deltaga i vår aftonmåltid att
mjuka upp honom något, så att innan natten inbröt hade han erbjudit oss bästa halfvan af sin koja,
för att på dess våta mark utbreda våra bäddar. Som vi emellertid ej kände oss fullkomligt lugna
bland detta »pack», för hvilket det skulle hafva varit en småsak att under vår sömn plundra oss på
penningar och öfriga tillhörigheter, så var det först sedan vi helt öppet laddat våra revolvers, som vi
gingo till kojs den natten. Vi funno emellertid, att våra försigtighetsmått voro öfverflödiga, ty vi sofvo
fullkomligt oantastade hela natten, åtminstone af menniskor, men deremot funno vi allt för snart, att
det usla stenrucklet hyste långt flere invånare, än hvad vi vid första ögonkastet misstänkt, men dessa
individer tillhörde ett slägte, som man har svårt att taga på bar gerning. Det var sålunda ej utan
nöje vi följande morgon hörde Ramon och Saturnino vara i verksamhet med att samla ihop mulorna,
och före dagningen voro vi åter i sadeln. Oaktadt det dåliga rykte, denna plats har för ständiga regn,
var himlen fullkomligt klar, då vi åter började vår färd. Det hade snöat något under natten, och den
frusna marken var hvit. Knappt hade dock solen varit uppe en timme, förrän jorden hade afklädt
sig denna vinterlika skrud, och så ombytlig är temperaturen här, att solen sken nästan med besvärlig
värme, då vi vid 10-tiden upphunno ett af peonerne omnämndt bergspass. Detta befanns nu fullkomligt
tillstängdt af en tropa oxar, på väg till Chili. Tropan hade formligen fastnat der. I sitt
försök att tränga genom passet, som blott var omkring 40 alnar bredt med lodräta berg på sidorna,
hade oxarna lyckats kila in sig så, att de bildade en nästan kompakt massa, som hvarken kunde komma
fram eller tillbaka. Vi skickade våra peoner förut för att rekognoscera och se, om vi kunde lemna
tropans drifvare någon handräckning, men de kommo snart tillbaka och sågo misströstande ut. Ej
heller var det någon möjlighet för oss att föra mulorna omkring passet, hvarför vi icke hade något
annat val än att vänta, ehuru detta var högst oangenämt för oss, som hade vår tid så knappt tillmätt,
att vi reste, så att säga, efter klocka. Emellertid måste vi gifva oss till tåls, och som det ännu låg
något snö qvar på marken, bjödo vi till att fördrifva tiden så drägligt som möjligt med snöbollkastning
till icke liten förlustelse för Ramon och Saturnino, som voro ovana vid en sådan lek.

Efter en timmes väntan syntes slutligen någon rörelse i lägret. En »vaqueano» springer upp
på oxryggarna, och der trängseln är som störst, affärdar han med sin knif ett halft dussin eller mer
af de halft sönderklämda djuren. Den påträngande massan vältar ånyo framåt öfver de döda
kropparna, och kort derefter var passagen ändtligen fri. Framkomna till passet, der de döda oxarne lågo,
funno vi ett par af drifvarne sysselsatta med att aftaga deras hudar, och Ramon, vår proviantmästare,
begagnade sig af tillfället att skära ut en präktig oxhare, som, förvandlad till en läcker »asado», gaf
oss riklig ersättning för vår långa väntan, när vi en timme sednare gjorde halt för att frukostera. Kort
derefter uppnåddes foten af »Mal Paso», eller dåliga vägen, hvilken benämning man gifvit åt det branta
och besvärliga stycke, som utgör de sista 5 à 6,000 foten, innan man uppnår Östra Portilla. Vi hade
knappt färdats en half timme längs detsamma, då en hjord af 8 till 9 guanacodjur med sina ungar
visade sig på en höjd bredvid vägen. Som vanligt stodo de en stund och betraktade oss, och de sågo
så ståtliga ut med sina högt uppburna hufvuden och smidiga lemmar, att det nästan sved i hjertat att
ej få använda en timme eller par att uppsöka dem på närmare håll, men vägen började blifva
brantare och svårare, och färden på densamma tog all var uppmärksamhet i anspråk. I zig-zag ledde den
nu uppför höjd efter höjd af mången gång så stark lutning, att vi blott med händernas tillhjelp skulle
hafva kunnat krypa uppför desamma, om vi varit till fots, men lika ändlös syntes uppförbacken. Från
hvarje ny bergsknöl, hvars topp vi upphunnit, syntes ännu en annan framför oss, och de märken af
gångsteg, som vi följde, kunde knappast spåras bland de klippstycken, stenar och vattendrag, som våra
gångare, Gud vete huru, transporterade oss öfver. Plötsligen hördes också den eljest fåordige Ramon,
som red på en liten präktig grå mula, utropa: »Patron!» och derpå, under det han kastade en
triumferande blick på djuret bakom oss, »Alti-i-ito patron»! (Liten smula högt herre). Det var första
gången, vi hört Ramon göra någon anmärkning öfver vägen, men denna var också den brantaste jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:39:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free