- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
156

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någonsin påminner mig hafva passerat, vare sig på egna eller andras ben. Lika mycke som vi i går
knotade öfver mulåsnornas tröghet och egensinne, lika mycket måste vi dock i dag beundra den styrka
och vighet, hvarmed de hoppade med oss från block till block liksom stengetter. Vi lemnade dem
äfven helt och hållet åt sig sjelfva och gjorde det med full förtröstan, att ett felsprång då ej skulle
komma i fråga.

I trots af den betydliga höjd, vi nu uppnått, brände middagssolen ganska hett, och vi måste
göra den vanliga middagsrasten för mulornas skull. Vi funno härtill en lämplig plats vid en liten
klar bäck, som dansade ned utför några klippstycken. Några tusen fot nedanför hade samma bäck
vuxit till flod och kallades då Rio Portillo. Då vi rigtade våra ögon åt det håll, hvarifrån vi kommit,
öppnade sig den långa dalgång, som vi i två dagars tid genomtågat, och tvärs öfver dess mynning
framskymtade ännu pampas som en indigoblå strimma. Luften var tunn och ren, och himlen började
antaga ett dunkelt, violett utseende, liksom under en solförmörkelse. Det var ej utan svårighet, som
vi vid vårt uppbrott åter bestego mulorna, och dessa stannade ofta för att andas ut, hvarefter de
villiga djuren åter knogade af på egen kallelse. Peonerne sågo sjuka ut och började tydligen känna
denna »puna», för hvilken de så mycket varnat oss och till hvars botande vi sett dem längs vägen
från några låga växter samla ett slags hartz-artadt änme, som de stoppat i öronen. Ett försök att
fortsätta till fots, för att lindra vår mulas arbete, kröntes med ringa framgång, i det vi allt för snart
blefvo efter. Den »fjeskande» tyngdlagen hade öfverhanden, och benen voro centnertunga.

Då vi närmade oss krönet af den sista höjden, blef vägen mindre brant, och vi kunde beqvämt
se oss omkring samt njuta af det storartade och underbara panorama, som låg utbredt omkring oss
vid denna höjd af 14,315 fot öfver hafvet.

I söder sträckte sig en kedja snöbetäckta bergspikar, och i norr framlyste emellan tvenne
gigantiska stenblock af röd granit en ofantlig glacier, — ett flere mil långt isfält — som långsamt
höjde sig mot toppen af ett isoleradt fjell, hvars spets dock ej syntes för de täta dunster, som
omgåfvo detsamma. Peonerne kalla det Cesar, men namnet stod ej utsatt på kartorna. Mot öster ännu
en utsigt — och denna den sista — öfver pampans blåa haf, genom hvilket Rio Tunyan slingrar sig
som en glittrande silfvertråd. Bergens kolorit är öfver all beskrifning praktfull. Pensel och penna
skulle här vara maktlösa. Rödt — klaraste vermillon — är grundtonen, men deremellan variera
violett, kobolt, orange och hvitt — tusende nyanser, men så bjerta och rena, att ögat nästan bländas deraf.
En magisk dragningskraft binder blicken vid det praktfulla skådespelet, och ögat njuter och lider på
en gång.

Ack, om jag blott varit i stånd att i minnet inprägla den minsta detalj af hvad jag här såg
för att ännu, sedan tid och världsdelar skilja mig från dessa scener, kunna njuta af samma
hänförande syn, som jag då skådade! Men huru begära, att minnet skall behålla det, som ej ens ögat
kunde fatta! Det får vara nog, att såväl taflan som de känslor, jag erfor vid dess betraktande, ännu
qvarstå för själen lika intrycket af någon barndomens féesaga med sina lysande fantasibilder.

Tyvärr tilläto oss ej heller peonerne att längre dröja här i drömmar. Några steg till, och vi
hade passerat »el Portillo» eller »Lilla porten», en smal öppning — konstgjord eller naturlig, det hunno
vi ej undersöka — som lemnar den enda passagen genom högsta delen af bergets skarpa rygg. En
kylig och stark vind susade som en åska genom hålet, och utan föregående varning af peonerne hade
det varit fara värdt, att vi blåst ned från mulåsnorna.

Nu började nedstigandet. Vägen slingrade sig smal och slipprig af snöslask och lera i zig-zag
längs en svindlande brant, och vi måste sitta af för att leda mulåsnorna. Till att öka vårt besvär
mötte vi här en tropa af lastade mulåsnor, och den uppmärksamhet vi måste egna åt oss sjelfva så
väl som åt våra djur, förtog möjligheten att betrakta de nya utsigter, som här framställas. Vi stego
ned i en kitteldal, omgifven af kala och vilda berg. Ej långt bort, åt norr, syntes åter ett högt
snöbetäckt fjell. Detta var Tupungato, som vi så länge haft för ögonen under färden på pampas, men
det förlorade intet af sin storhet vid att skådas på nära håll. Då vi nedkommo i dalen, försvann
dock Tupungato åter bakom de närmare höjderna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free