- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
157

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dalen sjelf är under vintern en enda storartad glacier, men hvilken nu delvis smält, här och
der qvarlemnande stora fält — eller rättare skogar — af ispyramider af 10 till 12 fots höjd. Vi
försökte att bryta oss en genväg genom en af dessa, men packmulorna kunde ej tränga sig igenom,
och vi måste vända om och kringgå densamma. Här och der voro bergens sidor och dalens botten
betäckta med isstycken, kring hvilka på somliga ställen små sjöar bildat sig, under det strömmar
runno fram från andra.

Härifrån nedkommo vi på en stor slätt, la Olla, och derpå uti en lång och bred dal, som
genomflytes af Rio Tunyan och åtskiljer Cordillerans båda hufvudkedjor, hvilka dela sig vid Tupungato
och fortlöpa ett stycke nästan parallelt med hvarandra. Det är dock egentligen den östra af dessa
grenar, som får vidkännas namnet Cordilleran. Den vestra kallas «Peuquenes». Jag har nu beskrifvit
passagen öfver den östra eller egentliga Cordilleran, genom det så kallade östra Portillo-passet. Den
vestra, hvars rygg äfvenledes är genomskuren af en dylik port — vestra Portillo — återstår oss ännu
att bestiga.

Rio Tunyan sjelf upprinner i närheten af Tupungato samt flyter genom en rad af hålvägar ut
på pampas, der den liksom Rio Mendoza utfaller i några insjöar, sedan den till stor del afdunstat
under vägen. Här i denna dal, som kallas »Real de la Contrera» och ligger 10,000 fot öfver hafvets
yta, skulle vi nu uppsöka en lägerplats för natten. Skymning inträdde snart i den djupa dalen, och
mörka skuggor stego allt högre och högre upp på bergen, medan dessas toppar ännu prunkade i
praktfull reflex af den sjunkande solen. Under den halftimme af dystert mörker som följde,
öfvervadade vi Rio Tunyan, hvilken i ett dussin olika armar genomströk dalens sandiga botten, hvarpå
vi fortsatte marschen längs Rio Yeso, en af Tunyans tillflöden från vester. Nu sköt fullmånen fram
emellan ett par bergstoppar i öster och göt ny dager öfver vår stig, som för denna dag slutade vid
en gräsbevuxen liten slätt, hvarest en mängd s. k. »corallitos» voro uppförda och hvilka bevisade, att
många menniskor före oss valt detta ställe till lägerplats. En corrallito är visserligen ej ett bland de
beqvämaste hotell för resande, men dock mycket bättre än ingenting alls under en kall och blåsig natt
bland bergen. Den, som vi hade ockuperat, och hvilken naturligtvis var en af de bästa, utgjordes af
en tre fot hög stenmur, som bildade tre sidor af en qvadrat. Den fjerde var öppen åt det håll,
hvarifrån vinden ej blåste då den bygdes.

Snart voro mulorna utsläppta på bete i det friska gräset, hvarefter vi försökte inrätta det så
trefligt som möjligt åt oss i vår anspråkslösa boning. Det dröjde ej länge, förr än en liflig eld
upplyste dess ingång, och alla händer sysslade med att skala potates och skära biff eller med öfriga
förberedelser till den puchero, som tillsammans med en kopp té skulle utgöra vår soupé. Redan kokade
vattnet, och vi emotsågo med längtan den stund, då vi skulle få förflytta vår pannas innehåll i våra
hungriga magar. Våra bäddar, som utgjordes af skeppsmadrasser och filtar, utbreddes på marken i
vår »corallito», och i väntan på Ramons tillsägelse, att maten var färdig, tändes pipor och cigarrer.
Under samtal och skämt öfver dagens händelser och små äfventyr förflöto minuterna, och sömnen
började redan taga ut sin rätt, då någon af sällskapet helt naturligt frågade Ramon, om han icke
ämnade gifva oss något att äta, ty vår tillämnade puchero hade redan stått två timmar på elden. Vi
glömma aldrig den min Ramon då gjorde vid försöket att åstadkomma något svar på denna fråga,
hvilket han slutligen på sitt lakoniska sätt gjorde genom att upptaga en potates ur grytan och slå
densamma i marken, hvarifrån den återstudsade nästan lika hård, som då den två timmar förut
lades i det kokande vattnet. Då började det klarna för oss, hvarför vår mat aldrig blef genomkokad,
och vi voro just i begrepp att meddela hvarandra hvad vi från våra skolböcker visste om vattnets
kokningstemperatur på höga berg, då Ramon, som troligen tyckte sig hafva läst någon förlägenhet i
våra ansigten, var redo att upplysa: »Que no pudiera tener bastante calor el fuégo para cocinar las
pápas, quando hizo tanto frio» (att elden icke hade tillräcklig värme att koka potatesen, då luften var
så kall). Ramon hade ej observerat, att vattnet hade börjat koka på nära hälften så kort tid som
vanligt samt följaktligen aldrig kunde uppnå så hög temperatur, som hans »pápas» behöfde för att
vara färdiga i laga tid. Hade vi nu blott haft ett lock till vår gryta, så hade saken likväl kunnat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free