Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjelpas, men detta hade gått förloradt under någon af de föregående dagarnes irrfärder på pampas,
och de stenar, hvarmed vi sökte ersätta detsamma, uppfylde illa sitt ändamål, hvilket var att hålla
ångan qvar i kärlet. Något misslynta med vår sena och dåliga supé, kastade vi allt bränsle vi hade
på elden och kröpo sedan i lä om vår stenmur, inhöljande oss i allt hvad vi kunde åstadkomma, ty
natten var kylig och en isande vind svepte längs dalens botten. Snart tog också Morfeus ut sin rätt
hos oss alla, och långt innan lägerselden brunnit ut, hade firmamentet med dess klara måne och
lysande stjernor försvunnit bakom de tunga ögonlocken. Huru godt hvilar man icke till och med på det
tarfligaste läger efter en lyckligt genomströfvad mödosam dag!
Nästa morgon i dagningen hördes åter Saturninos »arriba patrones» (upp herrar), och snart
voro alla sysselsatta med de vanliga tillredelserna till uppbrott. Huru gerna flyger icke tanken
tillbaka till dessa morgonvakter med dess friska lif bland Cordillerans berg! Uthvilad och stärkt till kropp
och sinne lemnar man bädden, som hoprullas och med de andra effekterna packas på mulorna. Ett
bad i närmaste vattendrag fullbordar toaletten, och en kopp té eller chocolad återställer lifsvärmen.
Mulorna betslas, piporna tändas med en brand från lägerelden, och med ett mangrant »a caballo» är
man åter i sadeln och på väg till nya scenerier och nya mödor.
Det var en kylig morgon, som vi lemnade »Real de la Contrera», marken var frusen och
handdukarna blefvo styfva som papper efter badet. Under morgontoaletten hade vi märkt, att håret var
så uppfyldt af elektricitet, att det med svårighet lät kamma sig, och mulåsnorna sprakade som kattor
då vi ströko dem. Luftens utomordentliga torrhet kan kanske förklara detta fenomen. En kall vind
blåste oss i ansigtet, under det vi tågade fram längs den breda dalgången, och det var ej förr än ett
par timmar efter solens uppgång, som vi kunde lägga af det hölje af ponchos och filtar, hvarmed
hvar och en efter råd och lägenhet packat om sig för att emotstå morgonkylan. Äfven här hade
de omgifvande bergen samma utseende som kanterna omkring en krater, med brutna spetsiga tinnar,
som här och der sköto ut längs deras kammar. På ett ställe sprang en underligt formad
basaltklippa fram ur det lodräta berget, — ett gigantiskt motstycke till Mörkeklef vid Kinnekulle. Nära
invid är en af naturen bildad grotta, bestående af stora, parallelipipediska stenblock, som hopat sig på
hvarandra med egendomlig regularitet. Detta är den enda täckta tillflyktsort under snöstormarna på
hela vägen emellan Portillopassen. Längre fram utvidgade sig dalen till en kuperad slätt, som här
och der höljdes af ymnigt gräs, och vi passerade här några hjordar boskap, som blifvit hitdrifna från
Chili på sommarbete. Snart började dock vägen åter stiga uppåt, och kl. 10 togo vi en liten rast på
en 11,000 fot hög platå, hvilken vi till vår stora förvåning funno betäckt af en enda fossil
musselbank. Sedan vi fylt våra fickor med petrifikat — underbara lemningar från den period då hafvet
sköljde topparna af dessa berg — tågade vi åter uppåt och uppnådde vid middagstiden kammen af
vestra Portillo, hvars höjd öfver hafvet, enligt Gillis, är 13,662 fot. Vägen hit upp var mindre
besvärlig än vid det östra Portillopasset, men luften var kallare och kändes i sjelfva verket tunnare än
der, ehuru höjden öfver hafvet är tusen fot mindre. Snöfält och glacierer omgåfvo oss på alla sidor, och
violettfärgade molntappar ilade med stormens fart öfver våra hufvuden, förorsakande en oupphörligt
vexlande skiftning af skuggor och dagrar öfver det, äfven här i obeskriflig färgprakt prunkande
landskapet under våra fötter. Kring toppen af ett berg till höger sväfvade ett mörkt moln, som utöste
en duk af snö öfver dess sidor, och som vi sjelfva gerna ville undvika en dylik sockring, måste vi
äfven här skynda oss, ty molnet närmade sig mer och mer. Som vanligt hade jag sålunda föga tid
till reflektioner, men skulle jag söka beskrifva det intryck jag erfor, så kunde det möjligen liknas vid
den känsla jag någon gång haft på hafvet före ett annalkande häftigt oväder.
Några minuter sednare pinade sig vår karavan fram genom det äfven här af en tjutande vind
genomträngda hålet på bergskammen, som utgör vestra Portillo. Vägen utför var jämförelsevis beqväm,
och två timmar derefter hade vi uppnått en gräsbevuxen slätt genomfluten af Rio Yeso, en af
Maypùflodens källarmar, hvilken upprinner på vestra Portillo. Här uppdukades vår middag, tarfliga
qvarlefvor af vår sönderskakade matsäck, och vi drucko i den sista bägaren Mendoza-vin ett ömsesidigt
»lycka till», att väl hafva öfvervunnit alla bergresans besvärligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
