- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
159

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Som så väl vi sjelfva som våra mulor haft hårdt arbete under dagen, beslöto vi att tidigt söka
hvila samt uppnådde kl. 6 på aftonen en lavadäld med ymnigt bete kring en vid dess sida nedfallande
klar bäck. Snart syntes äfven våra frigjorda mulor gladt lunka åstad till det frodiga betet, under
det vi sjelfva till skydd mot nattvinden uppbygde en corallito af stenar.

Äfven denna natt var temperaturen under fryspunkten, men höljda af våra filtar och med ett
tält af regnrockar öfver våra hufvuden, erforo vi intet obehag deraf. Hade vi icke följande morgon
funnit marken kring vattendragen täckt med en isskorpa, så är det troligt, att vi liksom föregående
morgonen följt vanan att taga ett bad efter uppstigandet. Innan vi sutto upp, voro vi i tillfälle att
skjuta några änder, och till och med en condor råkade i misshugg för en af våra jägares bössor.
Denna var en bland de största dylika foglar vi sett samt mätte nära 14 fot emellan de utbredda
vingspetsarna. Det var en gammal hane, fullkomligt flintskallig, och den tjocka köttkammen på pannan,
hvilken peonerne påstodo vara det enda ätbara på djuret, var, liksom hudfållen på den nakna halsen,
stympad och tycktes bevisa, att vår condor varit en gammal slagskämpe ibland sitt slägte. Vingarna
voro nästan hvita och kroppen brun, men som huden var full af ohyra, så var det ej tänkbart att
föra den med oss, hvilket eljest skulle hafva varit ganska intressant.

Efter en timmes färd stängdes slätten åter af ett berg, och Rio Yeso, längs hvilken vi tågat,
försvann dånande emellan otillgängliga klyftor, under det vi sjelfve uppsökte en längs branterna
slingrande stig. Vid foten af denna höjd ligga några ruiner liknande corales, hvilka sades vara ett
gammalt indianfäste från Incaåldern. Uti några små laguner, belägna tätt bredvid och med rikt
gräsbevuxna stränder, hvimlade en myckenhet af gäss och änder. Under färden uppför anföllos vi af
myriader små och högst besvärliga flugor, »jergenes», hvilkas bett förorsakade en olidlig klåda, som
sedan plågade oss hela dagen. Dessa djur äro så små, att man knappt ser dem utom på mycket nära
håll, och vi måste hölja ansigte och händer med hvad vi kunde för att skydda oss. Tages deras
litenhet i betraktande, så måste det vara bland de giftigaste djur i skapelsen, och en rast på detta
ställe skulle hafva varit omöjlig. Detta berg, den enda plats, hvarest vi funno sådana flugor, kallas
äfven »los Jergenes» efter dem.

Efter nedstigandet på andra sidan träffade vi åter på Rio Yeso, som här flyter uti en af
persikoträd, pilar och popplar bevuxen däld, bland hilkva här och der några hvita ranchos tittade fram.
Det var en verklig ögonfägnad att åter skåda vegetation och menniskoboningar, ty trots det
storartade i deras natur hade dock de kala bergen blifvit tröttande i längden.

Något längre fram passerade vi koppargrufvorna »la Ladera de San Fransisco» och nära detta
ställe sammanflyter Rio Yeso med Rio Maypú, som bullrande störtar fram öfver sin steniga bädd
uti en några och 50 fot djup däld med nästan lodräta sidor, emellan branta skogbevuxna bergshöjder
och leende fält.

Vi hade nu åter kommit in på ordentliga vägar. Aftontemperaturen var hög och skulle till
och med hafva varit tryckande, om ej då och då en lätt bris fläktat emot oss. Men solen sjönk allt
lägre och lägre, och snart beskuggades vår väg af lummiga popplar och andra trädslag, under det
bakom oss Cordillerans af aftonsolen belysta toppar skimrade ett slutligt farväl, ty med denna dag
slutade vår bergvandring.

I skymningen inkommo vi på en bred, dammig landsväg, omgifven af adobemurar, ranchos och
små estancias. Ryttare och ryttarinnor började hvimla på densamma, allt som qvällen framskred, och
här och der hördes åter guitarrens klang ifrån vingårdarna. Kl. 8 kommo vi fram till en liten stad,
Melocoton, hvarest vi togo nattläger. Efter en lätt och blott formel tullbesigtning i den chilenska
gränsvakten uppsökte vi vårt logis, ett mindre men ganska snyggt hotell. Det var här, som jag såg
en hel familj angripen af denna halssjukdom, chotos, hvarom jag talat förut. Den hade redan så
angripit en åttaårig dotter, att det stackars barnets haka nästan var begrafven i den uppsvälda halsen.
Officerarne uti »el Resguardo» behagade invitera oss till en liten »tertulia» (aftoncirkel), som var
samlad i deras hus, men huru smickrande detta anbud att få göra bekantskap med Melocotons invånare
än var, så tilläto oss hvarken våra af färden till trasor förvandlade kläder eller vårt behof af hvila

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free