Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att antaga inbjudningen. Följande dag förestod en lång dagsmarsch, ty Santiago skulle uppnås före
qvällen. Derför voro vi äfven uppe och på väg långt före solen och långt ifrån uthvilade, men om
behofvet af sömn är stort och viljan att tillfredsställa densamma stark, så går det för sig att taga en
tupplur på mulryggen, och som hvarken det ena eller det andra saknades oss denna tidiga
morgonstund, så kan jag icke berätta något vidare om vägen, förr än vi klockan half 7 anlände till en annan
liten stad, som kallades San José de Chili och hvilken var belägen på en af höjder omgifven slätt.
Man har så många San Joséer och San Juaner man vill i dessa trakter.
Oaktadt den sena timman på dagen voro San Josés gator fullkomligt folktomma, men det var
också måndagsmorgon, och i Chili liksom i Sverige använder man gerna söndagsaftonen till nöjen.
På förmiddagen passerade vi Rio Maypú på en dålig bro. Denna flod för städse med sig i
sitt lopp en oändlig mängd kullerstenar, hvilkas dofva dån, der de rulla längs bottnen af den strida
strömmen, stundom höres på en mils afstånd. Uppe i bergen äro dessa stenar stora och kantiga
block, men blifva under loppet så småningom afrundade och förminskade, till dess de slutligen utfalla
i hafvet såsom grus eller sand.
Kl. 10 inkommo vi på en lång soltorkad slätt »slano del Perdrice» (rapphönsängen), der förr i
tiden torde hafva funnits rapphöns, men Santiagos, hufvudstadens, närhet låter antaga, att jägare här
som annorstädes gjort sitt bästa att utrota vildbrådet. Långt i vester syntes också nu den stora
stadens torn sticka upp öfver några kullar och bakom dessa syntes en blå strimma, som markerade
kustcordilleran. Vid elfvatiden rastade vi vid en liten posada »el Peral», och just som den gamla
señoran derstädes med hennes tre små döttrar hade börjat med tillredelserna af en festlig »casuela»
till frukost åt oss, öfverraskades vi af ett kommande parti ryttare, som sutto af för samma ändamål
som vi. Dessa befunnos vara Förenta staternas minister i Chili, general Kilpatrick, och ett dussin af
dennes vänner, hvilka voro stadda på en jagtresa till Cordilleran. Det var med svårighet vi blefvo
igenkända af dem i våra dammiga och illa medfarna kostymer och med af luften förstörda ansigten,
men också var det med medlidande vi betraktade deras eleganta europeiska jagtkostymer, som efter
en månads vistelse bland bergen nog snart skulle förlora sin glans. Efter en gemensam frukost i det
gröna skiljdes vi åter under ömsesidiga lyckönskningar.
Snart voro vi inne på den stora Santiagoslätten, odlad till hvarje tum samt korsad af poppelalléer
i alla rigtningar, och kl. 8 på aftonen sutto vi åter tillsammans med gamla vänner vid ett godt
middagsbord i Santiagos bästa hotell.
Tidigt följande morgon kommo Saturnino och Ramon, våra hederliga peoner, och väckte oss
med sitt vanliga »e caballo!» De skälmarna! Jag rekommenderar dem emellertid för framtiden åt
hvarje annan resande, som skulle vilja göra samma färd som den vi nu gjort, med försäkran, att han
hvarken kan få bättre vägvisare eller göra en resa, som efterlemnar angenämare minnen.
Kl. 10 f. m. lemnade vi Santiago med tränen till Valparaiso, och kl. 6 e. m. voro vi åter
ombord på Alert.
Tre dagar sednare var Alert segelklar. Det var med ej ringa saknad jag lemnade det glada
Valparaiso och de förvärfvade vännerna derstädes, men kärare var dock tanken, att det nu skulle bära
af hemåt till gamla England. Den 9 februari gingo vi till segels från Valparaiso. Ej långt från
chilenska kusten fingo vi åter de gamla, regniga vestliga vindarna, men denna gång helsades de
hjertligt välkomna. Och brisen kom frisk, det fick lilla Alert erfara. I kapp med albatrosserna flög
hon framåt för sina dubbelrefvade märssegel, och på mindre tid än en vecka voro vi i sigte af Kap
Horn, men då blef det stillt. Södra oceanen låg i två dygn blank som en glasskifva, hvarpå den
klaraste sommarsol speglade sig. Sällan har väl det stormpiskade, fruktade Kap Horn varit så länge i
sigte af ett skepp med alla segel till som denna gång. Men stiltjen varade ej länge. På tredje
dagen kom vestan åter. På middagen hade Kap Horn sjunkit bakom horisonten och framför oss låg
den vida Atlanten.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
