Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
— Ebba Stjerne! Alexandras ton uttryckte
en hel värld af förundran och obehag. Ebba
Stjerne... Men hur i all världen kunde du —
sådär i förbigående — känna igen henne. Hon
måste ju vara stor och vuxen nu, och det är
ju en hel evighet, sedan ... Hon fortsatte inte.
Han började skratta — plötsligt helt
naturligt och okonstladt.
— Hon sade: »Vet hut, ditt odjur!» åt Skoj,
som, medan han väntade på mig, naturligtvis
ställde till en stor scen utanför boklådan —
dansade och skällde och larmade och höll på att äta
upp alla, som vågade sig ut genom dörren...
Stackars gamle gosse!... Thomas Carter böjde
sig leende ned och klappade smekande en
rödbrun irisk setter, som, orolig ännu i sömnen,
med skälfvande sidor och tungt flämtande
andedräkt, låg bredvid honom på den soliga
grusgången. — På d e t hörde jag förstås genast, att
hon var svenska, och — som vi brukade kalla
hennes mor — »göingegräbba».
— Här finns ju alltid massor af svenskar i
Wiesbaden, sade Alexandra likgiltigt.
— Hon kände igen mig, sade han plötsligt
tvärt, som om han rakt inte hörde sin hustrus
ord. Jag tror, hon kände igen mig strax.
Hon blef alldeles röd, när jag lyfte på hatten
och mötte hennes blick. Han teg och sade
lika tvärt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
