Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
lasarettet i Berlin. Jag kunde inte besluta mig
... Jag har ännu inte kunnat det... Mor,
som inte säger nej, blir ju ändå nästan
förtviflad, när jag bara talar om det... Tant
Mary säger, att hon för sitt samvetes skull
inte vill råda mig, inte kan... Och
farbror Elof sätter sig naturligtvis med händer
och fötter emot, att jag gör något, som de
därhemma inte tycka om ... Men jag visste,
jag trodde, att du... att du, när det gällde,
skulle tänka mest på mig...
— Jag är inte säker på, att du duger att
stå på egna fötter, Ebba.
— Vore jag något värd i allas era ögon,
om jag inte dugde till det? sade Ebba i kränkt
ton. Jag är tjugufyra år.
— Naturligtvis vore du värd något. I
mina åtminstone.
»Seså!» tänkte Ebba klenmodigt. »Nu»...
— Du behöfver inte gå så fort, sade Johan
torrt utan all tafatthet. Nog kan jag — det
vet du — hålla inne med det du inte vill höra.
Hon svarade inte, och efter ett par minuter
sade han, häftigare, lägre, med våldsamt
undertryckt känsla:
— Men ibland, Ebba, har jag inte kunnat
låta bli att tro, att du brydde dig en smula om
mig...
— Johan, hon vände sig plötsligt beslut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
