Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Teckningen föreställde ett litet trädgårdshus,
öfvervuxet af kaprifolium och ramblers innanför
ett högt plankverk mot gatan. Det var den
vackraste och hemtrefligaste boning de någonsin
haft under de nära tio år de irrat omkring
i Staterna. Minnesvärdt var det lilla huset också
därigenom, att Alexandra — på tröskeln till
den öfvervuxna verandan — för första gången
sett Thomas Carter.
Nu satt hon där med kuvertet i handen —
ett tummadt, halfsmutsigt, mycket tarfligt kuvert
— och kunde, som alltid, när det föll henne i
handen, inte strax besluta sig för att öppna
det, hur mycket hon än längtade därefter.
Hennes känsla för Karl Skytte, som från hennes
tidigaste ungdom vuxit ihop med hennes
innersta jag, hade efter hand blifvit den
ömtåligaste och sårbaraste punkten i hennes
själslif — sammansatt som den var af samvetskval,
medlidande, bitterhet och en nästan outhärdligt
smärtsam, skygg ömhet. Hon hade som ung
älskat honom så brinnande, sedan så
uppoffrande, så beskyddande nästan ... och därpå
slutligen med berådt mod svikit honom och
beröfvat honom hans barn, gjort honom den
djupaste oförrätt en kvinna är i stånd att göra
en älskande man. Nu fordrades det, att han
för henne skulle vara detsamma som intet, att
han, efter allt hvad de båda upplefvat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
