Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
— Men fröken Ebba... sade Hardenfeldt i
låg, nästan förbryllad ton. Känner ni mig då
rakt inte?...
— Nej, sade Ebba. Hon hade lyckats
svälja tårarna och smålog litet. Jag känner er
inte alls, har jag efter hand upptäckt. Och
hvad mera är: jag tror aldrig jag kommer att
lära känna er.
— Låt bli att säga sådant. Det låter så
alltför gräsligt sorgligt.
— Jag menar det, sade Ebba. I början
tyckte jag ert sätt bara var lustigt — jag
kan ju också vara näbbig, när jag vill. Vi
hade alltid så roligt ihop och kunde så
märkvärdigt bra tala om allting, också om allvarliga
saker. Men nu...
Han såg frågande, riktigt oroligt
bekym-radt på henne, och hon smålog åter svagt.
Ett par minuter tego de bägge.
Plötsligt rätade Ebba litet på sig i stolen
och den fina rodnaden steg upp under hennes
ögon, som hon höll nedslagna, medan hon
underligt tilltagset och med ett slags ansträngd,
tillkämpad fasthet sade:
— Vi ha alltid bara skämtat med hvarandra
om ... om ... Åtminstone har jag uppfattat det
så... Ibland har jag undrat... Hon fortsatte
inte, ångrade redan sitt utbrott, som han
naturligtvis omöjligt kunde ignorera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
