Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
— namnet hörde jag aldrig — trängde i våras
ända upp till oss... Därför kom jag hit.
— Jag önskar uppriktigt, käre Johan,
mumlade Ebba i mildare och nästan ödmjuk
ton, att du en gång för alla kunde besluta
dig för att slå mig ur hågen.
— Aldrig! sade han med en häftighet, som
trots hennes fasta beslut att inte låta sig
anfäkta af något, han kunde säga, på en gång
rörde och skrämde henne.
— För jag vet ju, fortfor han i samma
lidelsefulla ton, att innan du kom hit och
träffade honom, var det hopp för mig.
— Hur vet du det?... Hur kan du veta?
... Jag har ju sagt dig — mer än en gång har
jag sagt dig, att jag aldrig på minsta sätt...
Och mer än det: jag har till och med låtit dig
förstå, att jag har varit — om inte precis kär
— hon drog lite parodiskt på det farliga ordet
— så i alla fall tämligen verliebt i flera andra.
— Är det bara det du är?... nu också?
frågade han tämligen groft.
Hon teg.
— Naturligtvis tycker du det är
oförlåtligt af mig att på det här viset stå och förhöra
dig, och om du tror, att jag själf tycker det är
vidare fint, så ... Men, afbröt han sig häftigt —
sedan jag såg er båda i förmiddags däruppe,
kan jag inte tänka på annat. Jag har ju —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
