Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
att säga farväl, kunde hon inte låta henne gå.
Hon sade — öfvertalande, nästan bedjande:
— Gå inte ännu, mitt barn... Sitt ner
en stund ännu. Det är så länge sedan jag
riktigt talade med dig... Och här är så
ensamt.
Ebbas blick föll nästan ovillkorligen på det
stora hvita huset, hvilket bakom Alexandras
stol bländande hvitt i solskenet skymtade fram
mellan almens löfverk, och på de sirligt
krattade gångarna omkring det, på hvilka knappt
ett fotspår syntes. Litet dröjande satte hon
sig åter ner på sin plats.
— Jag är bra glad öfver att vädret i dag
blifvit så strålande, sade Alexandra i en helt
annan ton — konventionellt konverserande och
välvillig. Om du visste, hur länge Thomas har
talat om och gladt sig åt den här utflykten
till Heidelberg!...
— Ja... Ebba visste inte riktigt hvad hon
skulle svara. Slottet är bra vackert, sade hon.
Fredrik var också ledsen öfver att just nu
behöfva fara upp till Kiel.
— Men Johan Wolff kunde då ha följt
med dem, sade Alexandra litet skarpt.
Det svarade inte Ebba på, och samtalet
afstannade åter.
— Säg mig, Ebba — Alexandra satt nu rakt
upp i stolen och rösten bäfvade, som om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
