Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
som alla vi andra skröpliga människor i världen
någon gång ha känt oss. Och så begår du i
din upphöjdhet den enda stora och
oförlåtliga dumheten. — Hvad säger jag?...
Dumheten? — Synden skulle jag säga... Den
enda stora och oförlåtliga synden att skjuta
ifrån dig den, som... Åh — jag vill bara
inte spilla flera ord på dig!...
Han reste sig upp med lågande ögon, så
harmsen och ond och förbittrad, att hon
plötsligt rakt inte kände igen honom.
— Men försök att glömma den där
förmiddagen, om du kan! sade han ironiskt. Han
körde ned händerna i fickorna och såg från
sin höjd utmanande ned på henne.
— Jag får väl bjuda till, sade Ebba med
tillkämpadt lugn. Hon tyckte, att hon kände,
hur svalget emellan dem vidgade sig för hvart
ord de talade med hvarandra. — När bara
ingen påminner mig om den.
— Åh, nog kan j a g tiga, sade Hardenfeldt
hårdt.
Han gick hastigt ut ur rummet.
Ebba blef ett ögonblick sittande på soffan,
där hon satt — hjälplöst förtviflad och liksom
utmattad. Hon kände en så underlig tröstlös
tomhet, när han — mera hårdhändt än han
kanske själf ville — slog dörren igen efter sig.
Genom det öppna fönstret kunde hon höra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
