Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
och den nämnda medvetandets enhet." 2:o Dessa former,
påstår Kant, äro oanvändbara för annat än erfarenheten;
med det öfversinnliga hafva de intet att göra; blott ett enda
bruk af förnuftet eller begreppen om ett öfversinnligt kan i
theoretiskt afseende rättfärdigas, nemligen det regulativa:
idéerna äro regulativer — allmänna reglor — för all kunskap,
men utan att sjelfva innebära någon sådan; de äro liksom blotta
hypotheser i theoretiskt afseende, med allt större sannolikhet.
3:o I praktiskt afseende åter måste vi ha visshet om det
öfversinnliga; och om Hume, oberoende af sin theoretiska
skepticism, ansåg sig kunna vindicera menniskans moraliska natur och
tillskrifva henne en moralisk känsla eller instinkt, så renade
Kant denna känsla och uppflyttade den inom förnuftet sjelft;
förnuftet — sade han — innehåller uti sig en nödvändig lag
för sedliga handlingar, ett kategoriskt imperativ, hvars
innehåll är allmängiltigt och förnuftigt, blott ett strängare uttryck
af den regeln: att ej behandla andra annorlunda än man sjelf
vill blifva behandlad. Genom vindicerande af denna
moraliska lag och dess nödvändighet öppnade Kant den enda, enligt
hans tanke, möjliga öfvergången till en öfversinnlig verld.
Ur detta kategoriska imperativ, eller deraf att menniskan
i medvetande af den moraliska lagen tillika eger medvetande
af frihet, d. v. s. att alltid kunna handla efter sin egen natur
och bestämning, så att ingen derifrån kan hindra henne i inre
afseende, men att denna avtonomi står i strid med den
yttre naturen, der allt är bestämdt genom nödvändig
kaussal-förbindelse; — härur, säger jag, ur denna antagonism mellan
den yttre sinnliga verlden och menniskans inre sedliga
medvetande härledde nemligen Kant vidare7 sitt postulat af ett
gudomligt väsen, eller sin tro på ett sådant, om hvars
existens menniskan, enligt hans åsigt, blott på ett praktiskt sätt
kan få kunskap. Nu hafva visserligen filosofiens pretentioner i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
