Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
att peka på dera och dermed antyda den ära, som med
detsamma vederfors dessa antiqviteter.
Det nästa steget — som utgör den andra ur
Schel-lingianismen framgångna tendensen — vär nu att göra allvar af
denna negativitet, för att låta den förklemade subjektiviteten
sjunka tillbaka till sitt outsägliga intet och se, om den, bland alla
känslor som den hycklat, åtminstone hade en verklig qvar,
—-den af förskräckelse. Ty en förskräcklig sida har denna lära
deruti, att hon är fiendtlig mot all individualitet: tar man
henne negativt, är hon ett uppslukande af all existens; tar man
henne åter positivt, såsom läran om det rena varat, så är detta,
såsom sådant, motsatt det individuella varat; fattas
negativite-ten slutligen såsom den ur negationen framgående positionen,
så företer detta vardande blott sken och försvinnande
bubblor. Ty är all-enheten till, så är också den och intet annat.
— Tanken ensam kunde uthärda densamma, emedan han är
öfver både intet och vara, eller är dem båda, i annat fall
skulle han ej kunna fatta dem utan att förgås; han är sitt
eget varda: detta är Hegels stora tanke, och uttalandet deraf
utgör hans förtjenst i filosofien.
Det kan ej undgå en uppmärksam betraktelse, att
dua-liteten, utan hvilken ingen filosofi kommer ur fläcken, här
har en helt annan ställning, än som var händelsen hos
Schelling. Den enhet denna filosofi proklamerade, var den
emellan natur och ande, hvilka båda lika mycket manifestera
det absoluta och endast i sin förening uttrycka detta
fullständigt. Nu uppstod deremot den frågan: äro båda af samma
dignitet? Och svaret kunde ej blifva tvetydigt, då filosofien
sjelf flyttat sitt problem inom det idealistiska gebitet, inom
anden sjelf. Grunden nemligen till intelligensen kan ej vara
för densamma främmande, den borde således stå att finna
inom honom sjelf. Detta var den slutsats Hegel utförde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
