Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
kan nemligen förklaras; verkligheten åter måste erfaras,
såsom all verklighet eller hvarje annan person och dess öden.
Frågan är således, huru det ändliga till sin möjlighet skall
tänkas, såsom uppkommet ur det eviga.
Denna tanke kan blott på ett sätt fattas: just
derigenom , att den Guds motbild, som är den skapade intelligensen,
eger sjelfständighet och frihet, är möjligheten till det onda
gifven. Ej så, att förändring i det gudomliga derigenom skulle
uppstå, ty der äro både urbild och motbild ursprungliga och
evigt sådana de äro. Men denna motbild innehåller potentiå
och sub æternitatis specie all personlighet, han är en verld
af personlighet. Om således, i följd af personlighetens frihet,
motbilden kan aflägsna sig från urbilden, hvilket följer af
sjelfva dess begrepp, så uppkommer derigenom en motsats
eller ett yttre i förhållande till Guds enhet och lifvet i denna;
eller ett sådant aflägsnande innebär, att de ur Gud utbrutna
personerna hafva satt sig utom sig sjelfva och Gud. Detta
är uppkomsten af det ändliga, af tid och rum, som icke Gud,
utan menniskan skapat; men af sin eviga barmhertighet har
han, sedan detta affall eller skenlif konstituerat sig, beslutit att
rädda det affallna, och återgången till honom är historien om
menniskans progress, ej blott den allmännas, utan ock hvar
och en enskilds. Derföre är mensklighetens historia
menniskans, den enskildas uti den allmännas. Derföre kan det
ock vara mödan värdt att lära känna det förflutna, dermed
äfven en annan åsigt om historien uppkomma än den
He-gelska, enligt hvilken "der Weltgeist" alltid kastar bakom
sig de gestalter han genomgått, såsom skal och
ofullkomligare former i kedjan af en ideel nödvändighet. Ty hvad
tjenade det väl till att minnas det förflutna, om vi hade
kommit så långt, att vi ej behöfde se oss tillbaka? Men så
är det ej, utan historien är minnets kyrkogård, der tankarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
