Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
FJERDE FÖRELÄSNINGEN.
Vi ha redan förut anmärkt, hurusom det i afseende pä
principen för filosofien fordras, att den skall innehålla en lika
väsendtlig dualitet som identitet. Deruti består den stora
men oundvikliga svårigheten dervid. Ingen annan princip är
den sanna, eller motsvarar fordran på en filosofi, hvilken
skall vara lika mycket idealism som realism, — och dessa
båda bestämningar hänga så ihop, att ju mera en filosofi i
sann mening eger den ena, dess mer vinner den ock den
andra. Efter upprepande af denna formella regel i afseende
på filosofiens princip, blir nu frågan: hvilken är denna enhet,
som tillika är en lika verklig dualitet? — Vi hafva vid
analysen af den nyare filosofien ej funnit något bland dess försök
i denna väg tillfredsställande; vi hafva deremot vid denna
analys funnit, att en ursprunglig dualitet och på samma gång
enhet hvarken är den mellan intelligens och natur, subjekt
och det yttre objektet, ej heller den mellan subjekt och inre
objekt, tankens egen subjekt-objektivitet. Vi kommo tvärtom
till den slutsats, att den högsta på en gång enheten och
motsatsen är den mellan subjekt och subjekt; en sats, hvars
riktighet skulle kunna inses redan deraf, att menniskans
intresse för filosofien är förnuftets intresse att finna harmoni
med sig sjelft; hvad förnuftet dervid söker är sig sjelft, i
ett annat, eller ett af samma art och dignitet som det sjelft,
så att den drift, som här söker enheten, ej förr nöjer sig,
än objektet blir af samma dignitet med sjelfva det sökande, ett
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
