- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
211

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

natur, neddrager dermed ock intelligensen sjelf till naturens
gebit, och med hela detta äflande, att med sjelfmedvetandet
spela solo i tankens verld, kommer man ingenstädes;
filosofien är ej ett solo, utan en harmoni af toner, hvilken ej är
möjlig utan en harmoni af intelligenser. — Men oaktadt
denna radikala skilnad mellan personerna, är det likväl ej
mindre tydligt, att en innerlig gemensamhet mellan dem alla
existerar, så att de alla kunna sägas vara en intelligens eller
uti en. Utan denna enhet skulle de ej ens vara till för
hvarandra: de känna sig såsom vetande endast i följd af ett,
samma vetande; de känna sig såsom viljande endast i följd
af en gemensam vilja. Detta på en gång klarnande
ömsesidiga förhållande emellan vilja och vilja är just det vetande,
som uttrycker sig i samvetet. Många bevis ur erfarenheten
behöfva härför ej framställas, t. ex. det redan ofvan af oss
berörda factum, att hvarje tanke är för den tänkande
närvarande; likaså, att det, utan antagande af en sådan innerlig
enhet, ej vore möjligt att förstå, huru ett yttre ljud eller
tecken, som slår mina sinnen, skulle kunna stå i ringaste
gemenskap med hvad som derigenom kommuniceras, hvilket
minst af allt är ett yttre. Om ock tankar endast genom
yttre medel kunna kommuniceras, göra likväl dessa medel
ensamma en sådan kommunikation ej det ringaste begriplig.
Det är tydligen ej det yttre, som här verkar på ett blott
yttre; det är ett inre, som verkar på ett inre eller
igenkänner sig sjelft i ett annat inre. Det är som om i hvarje
yttre kommunikation mellan förnuftiga väsenden de med
detsamma omedelbart vidrörde och igenkände hvarandra genom
en och samma dubbla ömsesidiga och likväl simultana aktion.
Detta ömsesidiga väckande och tändande af tanke och tanke,
af vilja och vilja är det enda, eviga, uppenbara undret i
hela vårt lif, som uppfyller hvarje ögonblick, utan att der-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free