- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
227

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m

dant, att endast det allmänna dervid utgör det perdurerande;
hvarje enskild är blott en förgänglig expression af det sig
deruti såsom nödvändig !ag upprepande genusbegreppet.
Naturen företer således en ständig vexling mellan lif och död,
d. v. s. ett lif som ej i sig har sin grund och orsak. Men
naturen är också skenet af ett annat, har derföre sin
bestämmelse utom sig; detta är vid dess betraktande den
öfvervägande synpunkten. Hvad deremot menniskan angår,
så visar hon det mot naturens olika förhållande till det
allmänna eller till menskligheten, att menniskan, hon må vara
hvem som helst, ej kan undgå att finna mensklighetens sak
i egentlig mening vara hennes egen, hvilken hon ej kan visa
ifrån sig, eller lefva blott i det närvarande, utan lika mycket
i det förflutna och tillkommande; redan detta ådagalägger
att hon till sin egentliga existens ej är beroende af detta
närvarande. Också hafva vi redan sagt, att medvetandet om
döden ej är möjligt, utan att menniskan slår öfver densamma.
En gräns är till, såsom sådan, just derigenom att vi gå
öfver den. — Fästa vi oss nu närmare vid menniskans
karakter af personlighet, så är det första som dervid
förekommer, att hon utgör den enda sinnliga varelse som är ett
jag. Det har ofta blifvit anmärkt, att menniskan, hvilken anser
sig sjelf såsom en herre i naturen, vid sin födelse är den
hjelplösaste varelse och minst af allt är ett sjelf. Barnet
existerar, att börja med, i moderlifvet, blott såsom en del af modren.
Äfven i dagen framträdt, är det såsom en parasitväxt åt
henne. Det blir derefter återigen blott en del af ett annat
belt, nemligen af familjen, och känner sig blott uti detta
bela, hvari dess sjelf är väckt. När nu detta sjelf eller jag
framträder, så är det väl en ljusning af förnuft, men hvilket
till en början visar sig såsom oförnuft, såsom begär för
ögonblicket, och ej vidare. Derföre har barnet ock på denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free