- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
228

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

utvecklingspunkt sin sjelfbestämmelse utom sig, och det enda
förnuftiga hos detsamma är, att det har en aning om att
det af en annan bör bestämmas. Först småningom uppgår
det moraliska medvetandet och förmågan att skilja mellan
godt och ondt, och endast dermed blir ock jaget till såsom
ett egentligt jag, — med detsamma som andra jag för
detsamma uppstå, hvarvid frågan är om förhållandet mellan jag
och du. Vi hafva sett att personlighets-begreppet
nödvändigt. innefattar på en gång dualitet och identitet, och båda
dessa riktningar göra sig derföre ock hos menniskan liktidigt
gällande. Att i allmänhet de andeliga förhållandena visa sig
preformerade uti naturen, framstår äfven deri, att
identiteten mellan personer först framträder på ett i någon mån
sinnligt sätt. Uppgången af förhållandet mellan moraliska jag
är ungdomens, kärlekens ålder, som ock derföre af ungdomen
— hvilken, Gud ske lof, alltid förnyar sig på jorden —
blifvit firad såsom någonting eget och förträffligt Men denna
kärlek är, såsom allt hos den opröfvade ungdomen, tvetydig.
Ofta är den egennyttig och ej den uppoffrande kärleken,
utan en kärlek som fordrar uppoffring; ehuru hos en ädel
ungdom denna den andeliga naturens blomning har mycket
vackert och rent med sig. Det är också ej min mening
att förkasta eller nedsätta denna kärlek; det vore lika fåfängt
som att bortdemonstrera vårens skönhet, och få skulle blifva
öfvertygade, om man ock ej utan skäl funne sig böjd att
sätta hösten med sina frukter öfver vårens alla blommor,
hvilka, om de blifva utan frukt, äro en förgänglig ögonfägnad.
Men kärleken öfverlefver sin sinnligt-andeliga period och blir
starkare ju längre den varar. Den finnes ock i renare former
än köns-kärlekens: — moders-, syskon-, skönhets-kärlek,
kärlek för det goda, för fosterlandet: allt uttryck af den
oegennyttiga kärleken, som blott lefver i föremålets väl, b vare-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free