Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
uppställt säsom den enda möjliga och giltiga principen för
filosofien, nemligen den personliga tanken: och det skall .
derigenom blifva begripligt om vi påstå det problem, som här
sysselsätter oss, — problemet af det timligas uppkomst ur det
eviga, — vara så beskaffadt, att, om vi ej kunna förklara det,
vi likväl åtminstone kunna förklara hvarföre det är olösligt.
Om vi nemligen ock vågat att på sjelfva gudomen använda
de bestämningar af en lika nödvändig dualitet som identitet,
hvilka vi visat för personlighetens begrepp i allmänhet vara
väsendtliga; om vi alltså fattat den gudomliga skapande
tanken såsom af evighet producerande sig sjelf som sin
lika fria och sjelfständiga motbild, och vågat säga, att det
gudomliga Ordet, som är denna Guds egen motbild, är den
urbildliga menniskan; så återstår dock den frågan: huru
kommer man från urbilden till afbilden, då dervid alltid
en saltus eger rum? Det är klart att, då vi här ha att
göra med friheten, så återstår ej annat än att erkänna, det
språnget finnes. Är nemligen ofvannämnda Guds motbild i allo
fri och sjelfständig, emedan den just derigenom är Guds
sig uppenbarande mysterium, så är ock med friheten, som
är en ursprunglig sämja med Gud, möjligheten af osämja
satt. Det är vår Herres oändliga liberalitet, att han ej velat
annat än en fri sämja med sig sjelf, emedan utan en sådan
friheten vore omöjlig. Alldenstund skapelsen således är ett
meddelande af frihet, så följer deraf, att den enhet och dualitet,
som utgör personligheten, kan vara negativ och ond, ehuru
med den följd, att den för sig sjelf blir förstörande; d. v. s.
hvad vi kallat dön fria motbilden kan affalla från sin enhet
med urbilden och söka vara en enhet för sig, — hvilket
affall just är det onda; ty frågan om det onda sammanfaller,
såsom vi redan anmärkt, med frågan om det ändligas
uppkomst, hvilken nu sysselsätter oss. Möjligheten af ett så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
