Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
subjekt, eller den personliga, — och en person kan ej finnas —
eger sitt uttryck i en Gud som af evighet ur sig frambragt
sitt andra sjelf, sin son. I friheten således har Gud satt
sig för sig sjelf. Detta är det absurda eller för all
mensklig skaparförmåga omöjliga, och likväl det enda som ger en
aning om Guds väsende. — Men i denna fria enighet ligger
ock det förskräckliga prerogativ, att utgöra möjligheten af
oenighet, så att denna enhet ej är en tom, formell, utan en
enighet mellan sådana som skulle kunna vara för sig, men ej
vilja det; — ehuru visserligen deri ligger, att så kunna vara
för sig sjelf, att man i detta försök verkar till sitt förderf.
Detta, att menniskan kan och har affallit, är frihetens eviga
historia, hvilken ensam kan förklara hennes nuvarande
tillstånd samt Guds lockande maning till henne, att komma
till honom. Ej så, som om genom detta menniskans affall
Guds eviga väsende och kärlek skulle i någon mån förändras;
men väl föregår derigenom den förändring, genom hvilken
menniskan befinner’sig i sitt närvarande tillstånd och i alla de
kontradiktioner, som utmärka hennes väsende. Endast
derföre är ock Gud föremål för den högsta vördnad och kärlek,
att han sökt upp den fallna menniskan, emedan hon endast
frivilligt kan återvända och således blott med kärlek står att
besegra, äfven för Guds allmakt. Ty hvad vore lättare än
att åstadkomma en tvungen lydnad? Men dermed är Gud ej
nöjd, utan vill ha en fri kärlek; deri ligger försoningens
hemlighet. Kärlekens väsende består uti föreningen af dem som
kunde vara hvar för sig; och kärleken är renare, ju starkare
sjelfständigheten är på båda sidor, den är ej svaghet, utan
styrka; ja om allmakten kunde ega en dygd, så skulle den
bestå i att den vore kärlek. — Det är genom anden, såsom
det sammanbindande mellan Gud och menniskan, som hon
kan inse att hennes upphof är att sätta i Gud, ehuru hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
