Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
handla såsom medel: det är hennes like, som måste i och
för sig respekteras; hvilket med detsamma innebär
upptäckten af hennes egen väsendtliga natur, en viljans reflex på sig
sjelf från dess rastlösa sväfvande i rymden. Förhållandet
mellan dessa varelser kan då ej vara annat än ömsesidigt:
gör ej mot andra hvad du ej vill alt de skola göra mot
dig, eller positivt: gör mot aodra hvad du vill att de skola
göra mot dig; det finnes inga klarare expressioner af den
moraliska lagen, så i negativt som positivt afseende.
Dermed förvandlar sig ock det goda från det angenäma och
nyttiga till det rätta, och visar, i enlighet med
mensklighetens fortgång, en progress till allt andeligare förhållanden. De
som antaga, att det onda blott är en inskränkning, kunna
visserligen fordra att denna oupphörligen skall utvidgas; men
dermed synes saken föga hjelpt, då gränsen likväl aldrig kan
förintas. Deremot är det på denna ståndpunkt som lyckliga
ursäkter kunna tillverkas för alla handlingar; jag skulle i så
fall egentligen ej rå för min beskaffenhet. Och likväl säger
mig den första blick inom mitt eget bröst, att min
beskaffenhet kan mig tillräknas, hvilket vill säga, att alla dessa
gränsor, hela denna nödvändighet re vera ej èåsom sådan är
till för mig, utan att det beror på mig sjelf att genombryta
den; det finnes i sjelfva verket ingen som vågar påstå, att
han ej skulle kunna afhålla sig från det onda. Samvetet
adresserar sig således till det rent andeliga, till ett högre
sjelf än det i sinnligheten gifna, ja det fordrar sjelfva det
sinnliga lifvets uppoffring för pligten. Det är således icke
sinnligheten som behöfver eller kan försonas, ty den är af
lägre dignitet och såsom sådan hvarken god eller ond, utan
det är en från Gud affallen vilja som försonas, i det den
träder i gemenskap med den gudomliga viljan och afkläder
sig sin egoism. Men härmed behöfva ej de sinnliga vilkoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
