Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förvirrad krönika om mig själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt detta tänkte och önskade jag över min
tidningskant. Över Dagens Nyheters övre kant.
Plötsligt säger den som sitter mitt emot mig
— sedan han möjligen kritiserat min företeelse:
— Hörru, aktare för den där jäveln — han låssas
bara att han läser.
Detta var ju verkligen sant och jag kände i
samma ögonblick en hemsk ensamhet. Jag satt
ju fylld av sympati för dessa människor och
begärde intet bättre än att åtminstone få vara i fred,
fast jag innerst önskade att de skulle tilltala mig
— kanske! Jag beundrade deras käkar, deras
hårfästen, deras linjer omkring munnen och deras
ögonbryn och ögon, i vilka det låg tusentals års
hat mot mig och min släkt, inte genealogiskt utan
djupare — därför att de icke förstodo min
sympati.
Jag sökte se in i deras ögon och de mötte mig
verkligen, men med ett överlägset, nästan fräckt
uttryck.
Men vid Duvnäs kom en ny man in och
hälsade på dessa mina fiender — som jag ville kalla
dem. Han hade håret nerdraget över ögonbrynen,
väldiga axlar och en pampig bröstkorg. Han
hälsade på mina ynglingar och slog sig ned hos dem.
De viskade tillsammans några minuter och
plötsligt — det kom som en verklig överraskning, sade
den sist ankomne till mig:
— Dä va en jävul att se fräck ut! Borstar
herrn sej på någe vis så träffas vi i Saltsjöbaden!
Jag var blyg och generad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
