Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löjtnant Schwätzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han en gång fåfängt sökt tråda kväsarvalsen på
landsvägen till hennes ytterliga skräck, indignation
och förvåning. Tillfället är lämpligt för ett gott
skämt. Löjtnanten hopsamlar från gårdsplanen
allt löst gods han kan hitta, en bläckhink, ett
vattenämbar, en kvast, en räfsa, vedträn, sågbock,
yxa med mera och ställer upp alltsammans i rad på
förstubron, går på några stegs avstånd och
betraktar sitt verk samt finner arrangemanget mycket
humoristiskt.
Om någon stund kommer Matts genom
grinden och löjtnanten rusar gapskrattande emot
honom: — Titta, Matts, vad gumman har tagit sig
till, medan Matts har varit borta! Är det inte det
jag alltid har sagt, att fruntimmer blir tokiga då
dom blir gamla!
Men effekten blir ej den Schwätzer tänkt sig,
ty gubben Matts tar några långa skutt in i
kammaren och kommer ut med bössan, vit som krita
i ansiktet.
— Gå, du djävul, annars skjuter jag!
Löjtnanten förfogar sig hastigt från
gårdsplanen och kan inte förstå — — —»För resten be-
höver dom dödansarna livas opp, det skadar inte!»
Efter denna historia betraktas löjtnant
Schwätzer som dårhusmässig och litet var har ett öga på
honom. Han får slutligen så gott som aldrig
tillfälle att med sitt ystra skämt förljuva någons
tillvaro. Till och med flickorna stanna ej då han
tilltalar dem. Men han följer efter med långa steg
medan munnen går och ibland springer han fatt
dem, tar dem under armen och säger att de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
