Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isaksons död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isaksons ögon tycktes stirra genom tak och
vind ut i en rymd, som hustrun icke kunde fatta.
Hon blev rädd.
— Isakson lille, dö inte! Dö inte!
— Ge mej ett glas, dä lenar så gott! — Tack,
Johanna lilla. Men nu får du allt säja te att barna
å mormor kommer in, för nu ä dä allvar. Dä
känner ja — gråt inte, Johanna, d’ä ingen nytta mä!
Med förklädet för ögonen gick hustrun ut i
köket, där den övriga familjen åt middag. Med
darrande hand hällde Isakson i ett glas portvin
till. Det var märkvärdigt vad det gjorde gott.
Han mindes orgier med sprit i Hamburg — en
krog där hela besättningen på briggen Leontine
druckit Weissbier och snapsar, det blev
slagsmål och Isakson ryckte loss en klädhängare och
slog tyskarna i skallen tills polisen kom och han
listade sig uppför en trappa och in till en flicka,
som hjälpte honom ut genom ett fönster och han
sprang en mörk gränd ned till hamnen och gömde
sig i en pråm.
Allting stod i klart ljus för hans minne,
alldeles för klart, tyckte han, ty det var bara syndiga
minnen, intet gott hade han gjort i sitt liv. Intet?
Jo, han hade skött gården, och det står ju i bibeln
att man skall bruka och sköta sin jord. Det
åtminstone skulle han kunna säga, när han snart
skulle stå inför tronen.
Men nu öppnades köksdörren och mormor
kom in först. Mormor var en gumma på åttioåtta
år, liten och brun och vriden som en skärgårdstall.
Efter mormor kom Alida, yngsta dottern, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
