- Project Runeberg -  Ebons småbitar /
119

(1912) [MARC] Author: Ebba Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens zig-zag - 4. Frestelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.119

gärna tycks vilja vara i min närhet, när vi äro på land?
sporde Gunhild, där hon stod tätt intill honom.

— Menar ni att jag har uppvaktat er så mycket,
så misstar ni er. Det har aldrig varit min mening —
svarade Arvid en smula kallt.

— Ni har liksom dragits till mig af en osynlig
makt -— utropade Gunhild.

— Kanske lockad och dragen af er vilja då —
svarade Arvid.

— Det där var mindre artigt sagdt, kapten Gerle,
skrattade Gunhild.

— Men sannt — sade han lugnt.

— Låt gå då, för att jag har dragit och lockat er
— fortsatte Gunhild, i det hon kastade hufvudet
tillbaka, medan ögonen lyste — låt gå då härför. Men
tag då också steget fullt ut. Tag mig med er, ifrån
allt och alla. Låt oss fly, utan att någon behöfver
veta, att vi fly tillsammans.

Nu lutade hon sig så tätt intill honom, att han
kände doften från de många rosorna på hennes dräkt.

— Antingen är ni ett barn eller en demon i
kvinnohamn, småskrattade Arvid — då ni kan tala så, som
ni nu gjort.

— Ett barn är jag åtminstone inte — svarade
Gunhild, med stelt blickande ögon — ett barn har jag
nästan aldrig varit.

— Åh, har ni då kommit fullfärdig, fullväxt, jag
höll på att säga, fullfjädrad till denna världen —
fortsatte Arvid och drog sig en smula ifrån henne.

— Åh, vi arbetets barn få tidigt, allt för tidigt
lämna barndomen, om vi ens någon gång ha en verklig
sådan. I mycket späd ålder få vi se saker och ting,
som intet barns öga skulle oskäras med att se, höra,
hvad ett barns öra aldrig skulle höra. Vi få stå på
egna fötter, när andra nyss börjat trampa i barnskorna.

Gunhilds kinder glödde, medan hon talade. Nu
gick hon fram till verandans spjälverk och såg ut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:41:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebonsbit/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free