- Project Runeberg -  I Tysthet. Ur Herregårdshistorier /
32

(1874) [MARC] Author: Carl Brosbøll
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I tysthet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

js PR
en hylla på väggen och lemnade den till Juli
”Det är en liten figur af ben som jag gjort,” sade
han. ”Hufvudet kan skrufvas af och då kan du
begagna den till nålbus. Benet ser något gult
ut, men om tu lägger det i solen blifver det snart
hvitt. Egentligen skulle. det vara elfenben, men
jag hade ej råd att köpa ett så stort stycke, Vill
du förvara detta såsom ett minne af mig?”

”Tack, min vän, tack!” sade Julie, sorgset rörd,
och räekte Roland båda händerna, ”Du vet sjelf
hvilket högt värde jag sätter på din gåfva.”

Derpå slingrade bon, öfverväldigad af sina kiinslor,
plötsligt sina armar kring Kirstena hals och dolde |
sill ansigte vid hennes bröst, i det bon utbrast:
”Ack, Kirsten, du tror inte hur gränslöst olycklig
jag känner mig och hor innerligt jag skulle tacka
Gud, om jag kunde komma tillbaka till er igen,
eller om vi tre finge droga bort för att aldrig
komma tillbaka!”

”Ville du det, Ulla!” utropade Roland, i det
han sprang upp och glädjen lyste ur alla hans
drag, ”Ar det ditt allvar?”

”Och om det äfven vore hennes allvar,” sade
Kirsten strängt, ”inbillar du dig kanske att Kirsten
Ryle skulle vara nog svag och gifva sitt bifall
till en obetänksam bandling, som skulle mer än
slit annat göra Ulla verkligt olyeklig

”Ni behöfver ingenting säga, Kirsten,” svarade
Roland sakta och undergilvet, ”ty jag tänkte icka
förmå Ulla at löpa sin väg med mig; jag blef
blott glad öfver hvad hon sade; Ack, nej!” tillade
han efter ett ögonblicks tystnad, ”hu, när jag Belt
henne igen, känner jag sjelf att det är bisat som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:43:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ecitysthet/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free