Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. I månskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Ringmuren var remnad och nedrasad, de
nedfallna murstyckena doldes om sommaren
med gräs och smavexter, hvaraf nu blott
de vissna stjelkarne stucko upp öfver snön,
Månen hade först nyss blifvit synlig, hans
ljus föll i sned rigtning öfver ruinen och
kastade en mörk slagskugga mot sydvest
från ett af de höga tornen, som hittills hade
trotsat förgängelsen.
Mannen tycktes icke ha sinne för den
romantiska tafla, som omgaf honom; han
stadnade blott ett ögonblick för att lyss
på kyrkklockan i Veierslöv, som just nu
slog sex.
Vid klockans sista slag skyndade han
sig upp öfver ringmuren och fortfor att krypa
öfver muren och de öfversnögade stenbloc-
ken, till dess han kom in på en öppen plan,
som fordom varit borggård. Här stod han
stilla och utstötte upprepade gånger det ihå-
liga, egendomliga ljud, som rördrommen lå-
ter höra i kärren. Detta ljud skulle före-
fallit hvarje åhörare besynnerligt, emedan
rördrommen aldrig låter höra sig om vintern,
åtminstone icke i Danmark, emedan han,
liksom alla andra flyttfoglar, om bösten fly-
ger bort för att glädja andra trakter med
sin trefliga röst. Emedlertid var mannens
ton så dämpad och låg, att den ej kunde
höras utanför ruinen. Det visade sig också
straxt derefter, att den icke var beräknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
