Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Hufvudslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
säg sig om efter hjelp, men fann ingen. I
den spänning, hvari han befann sig, kände
ban sina tinningar bulta och hörde männens
uppmuntrande rop ofvanföre afbrytas af Da-
niels triumferande skratt. Han knäppte hop
händerna och. upplyfte sin röst i en brin-
nande bön, vanmaktens och olyckans sista
tröst.
Flera gånger blef Sofis bleka ansigte syn-
ligt från nästa hvalf. Hon vågade icke ut-
tala något ord; hon begrep med en qvinnas
instinkt, huru liten rätt hon hade att på-
kalla hans hjelp: det var endast hennes bön-
fallande och ödmjuka blick, som talade.
Han kände en viss smärtsam tröst i att
se henne dela de lidanden, som hon nyss
hade tillfogat honom; men denne tanke fann
ingen hvila hos honom, hans ädla natur
segrade ater; han kallade sin inbillnings-
kraft till hjelp och öfverfor med ögonen rum-
met i det låga hvalfvet, för att finna en ut-
väg till räddning.
Emedlertid arbetade förföljarne utanföre.
Dagen frambröt, ett rödaktigt skimmer föll
öfver snön. Madsan hade gått ned till ån,
för att söka efter det ställe der Jakob före-
gående afton försvunnit. De nedtrampade
rören på stranden ledde hans steg, han fann
spåret och tappade det åter. Plötsligt ut-
stötte han ett dämpadt skrik och böjde sig
ned mot jorden. En mörkröd fläck i snön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
