Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han fortsatte, han ensam, då de andra voro trötta
och icke ville mera. — Till slut måste han sälja sitt hus
här i Soccia för att kunna föra saken till slut. Så kom
kölden, och himmelens välsignelse kom till oss med
den. Nu porlar och bubblar vattnet sommar och
vinter och torkar aldrig ut mera. Förut hade vi tre
små trädgårdar omkring byn, nu äro här visst öfver
femtio. Det gror och blomstrar uppåt berget. Det
är denne enes hand som hvilar öfver det hela. Han
fick icke en centime till lön för sin gerning, han miste
sitt hus och for sin väg, sedan han fullbordat hvad
han ville. Förstår ni mig, fröken?« Den man vi väl-
signa här nere, både stora och små, är Zevaco, en
hygglig person; som ni nyss kallade honom.«
"Midt emot Costas hus låg en gammal gulbrun
stenbyggnad med två fönster utåt vägen och en fram-
springande träaltan i midten. Ett gammalt mulbärs-
träd sträckte sina halft vissnade grenar mot muren,
och mellan fönsterna, hvilka i brist på glasrutor voro
försedda med träluckor, sågos några små hål, som i
nödfall kunde begagnas såsom skottgluggar. Utanför
båda gaflarne gick en hög stengärdsgård, beväxt med
björnbärsrankor och hagtorn; baksidan af huset låg
ingräfd i en väldig och brant sandstensklippa, hvars
nedglidna stenstycken maskerade en liten dörr, hvar-
ifrån en smal, slingrande stig förde in i makierna. Hela
byggnaden såg bristfällig och förfallen ut, och den
man som bodde der åtnjöt icke stort anseende i byn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
