Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISEN ;
klippa har sin historia, hvarje kors på vägen förtäljer
om blod och sorgliga tilldragelser, allt omkring oss
är en saga. — Dessutom — ni och jag! Det är
omöjligt, omöjligt! Jag har varit så ledsen och gråtit
mycket; sedan jag säg er syster, begrep jag först
rätt, hvad som ständigt måste skilja oss åt: bildning, vä-
sende, sätt, allt, allt! En afgrund ligger emellan oss;
som hon är, måste den vara, som skall behaga er,
jag deremot är bara en bondflicka och saknar allt för
att få plats i den verld ni tillhör. — — Låt oss
fortfara att vara goda vänner som hittills; ge mig en
liten plats i ert minne, jag begär ej mera, och så tala
vi aldrig mera härom.«
Hon ville gå, men kände sig omfamnad af två
mjuka armar. Paola tryckte henne till sitt bröst,
kysste henne och hviskade: »Ni är en riktigt söt och
älsklig flicka, jag håller så fasligt mycket af er.«
»Hvad gör du härk frågade Mariano häftigt.
Jag hör på£, svarade hon frimodigt, »jag har stått
och lyssnat på hvart enda ord som blifvit sagdt här
inne.«
Colonna rynkade pannan, men i det samma kom
Niolino in i rummet, och samtalet var slut: Den
sjuke fick blott tid att säga till sin syster då hon lem-
nade dem:
»Du må tro vi ska” talas vid i afton, när du skall
vaka hos mig.<
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
